För ett tag sedan blev jag av med min plånbok (jag kommer kalla den för en plånbok även om den inte riktigt lever upp till NEs definition av en plånbok. Den är snarare en korthållare. Men det är ändå inte relevant i det här sammanhanget). Jag är inte säker på hur längesen det var, men det kan säkert ha varit två till tre månader sen. Med andra ord: jag hade gett upp hoppet på att få tillbaka den. Jag hade skaffat ett nytt bankkort och spärrat det gamla. Dock hade det inte gått så lång tid att jag hade skaffat ett nytt id-kort. "Det funkar ju lika bra med pass" som jag alltid brukar säga. Jag hade till och med börjat glömma bort att plånboken faktiskt var borta.
Men (ja, jag vet att ni redan har anat att det ska komma ett men i den här historian) så igår ringde min telefon. Det var ett okänt nummer så jag blev som vanligt lite nervös och undarde om jag skulle svara eller inte. Jag gjorde som jag oftast gör och valde således att inte svara och hoppades att 1. personen hade ringt fel och skulle inse detta när han hörde min telefonsvarare eller 2. lämna ett meddelande på min telefonsvarare. Det blev alternativ 2. Personen som jag inte kände hade allstså tagit mod till sig och valt att tala in ett meddelande på min telefon. I meddelandet sa personen att han hade hittat min plånbok med leg och bankkort och sånt. Vidare föreslog den okände mannen att vi skulle träffas så att han kunde överlämna plånboken till mig. Jag valde att på ett vågat sätt svara på samtalet. Med ett SMS. Jag skrev: "Jag kan ses i centrala uppsala närsomhelst under morgondagen" och skrev under med mitt namn.
Idag ringde så mannen igen och jag kände att den här gången måste jag svara. Och det gjorde jag. Vi bestämde att vi skulle ses på stan kl 13.00 för att genomföra överlämningen. Han lät som en helt vanlig man. (Vad nu det är? Men denna filosofiska fråga sparar jag till det tillfälle då Peppen och jag väljer att starta en djup blogg om existentiella "issues". Troligtvis någon gång kring 2017 alltså.)
När jag var på väg ner på stan började jag fundera på om man skulle ge honom något i hittelön. Gör man det även om man inte har utlovat det? Jag bestämde mig för att man inte gör det. Väl framme vid vår mötesplats började jag fundera på hur jag skulle identifiera honom, det fanns ju trots allt ganska många andra människor där. Men så kom jag på att han ju faktiskt hade mitt leg och således borde kunna identifiera mig. Bra, bollen låg hos honom.
När jag går mot mötesplatsen ser jag en person som står stilla och verkar vänta på något. Det kanske är han? Men han ser ju ut som en uteliggare. Och han som lät som en helt vanlig man! Nej, det måste vara någon annan. Men så tar mannen upp en plånbok som ser oroväckande bekant ut ur sin ficka, öppnar den och tittar ner i den, tittar upp på mig igenkännande och då inser jag att det är han som är mannen som har hittat min plånbok.
Jag går fram till mannen. Han har på sig en röd jacka, termobrallor och svarta kängor. Över axeln bär mannen på en väska. Vi säger hej till varann. Han ger mig plånboken. Jag säger tack och undrar var han hittade den. Han säger att han hittade den utanför Folkes Livs. Jag säger jaha och tack igen och något som kan ha varit "du gjorde min dag". Han svarar "allt kommer tillbaka". Jag säger ja och gör mig redo för att gå. Då säger mannen "förresten, här ska du få en tidning. Den handlar om tro och sånt". Mannen plockar upp en tidning ur sin väska. Tidningen heter Kristet Liv. Jag säger återigen tack och går därifrån.
När jag har gått därifrån börjar jag fundera på om mannen kanske var någon slags Jesus-wannabe, eller eventuellt att han var Jesus själv. Fast lite mer modern. Han hade ju ändå mobiltelefon.
