Att leva på kanten

Vi på redaktionen för Frukt är inte godis tycker om flera olika saker. Men något som vi tycker om mer än allt annat är att leva farligt. Eller on the edge som vi brukar säga till varann.

Lilla spöket Laban

Det finns mycket som tyder på att Linda Skugge använder sig av en spökskrivare när hon publicerar artiklar och krönikor, men mest är det en sak: Ingen kan vara så korkad.

Och bara så ni vet, så skulle det aldrig falla mig in att skriva om det här. Jag tror aldrig det har hänt att jag tycker något är pinsamt.

Eller, va? Jo.

En bild säger mer än tusen ord

Eller? Säger verkligen en bild mer än tusen ord?

Jag har funderat på det här ett tag och jag måste säga att jag är jävligt skeptisk. Okej att det finns vissa bilder som säger mer än tusen ord men att alla bilder skulle vara mer värda än tusen ord? Nej, där sätter jag ner foten. Det är ju fan inte sant. Det finns ju så fruktansvärt mycket dumma bilder som inte säger ett skit. Där har du fyra ord. Varken mer eller mindre.

Tänk på saken, tusen ord. TUSEN ord! Det är fruktansvärt många ord det. Äckligt många ord, skulle många hävda. Ja, det går nästan inte att förstå hur många ord det är. Tänk vad mycket man kan säga med tusen ord. Jag gissar att den som kom på uttrycket en bild säger mer än tusen ord nog inte var en sådan hejare på det här med ord. Istället för att säga jag hatar dig till sin värsta fiende kanske han istället målade en bild på en dödskalle (dödskalle, förresten? Vafan är det för ett jävla ord? Klart som fan att skallen är död. Det är ju bara en SKALLE. Visa mig en skalle som lever och inte sitter fast på en kropp. Nej förresten, gör inte det. Det skulle vara rätt äckligt.). Och det kanske funkar för vissa. Men troligtvis inte för de flesta. Och betänk detta: med tusen ord skulle han kunna ha sagt jag hatar dig 333,33333333 gånger. Och det känns kanske lite värre än en bild på en dödskalle. Eller vad vet jag.

Vidare menar man ju med uttrycket en bild säger mer än tusen ord att ord inte skulle kunna betyda mer än en sak. Och det är väl ändå inte sant. Tänk om det är ett ord som betyder fyra saker. Eller tusen ord som betyder fyra saker. Då betyder helt plötsligt en bild 4000 ord. Eller om det är tusen ord som inte betyder någonting, typ buinf, då betyder således en bild ingenting. Jag vill mena att det finns massor av ord som betyder massor av olika saker och får en att känna massor av olika saker. För att göra ett vetenskapligt experiment låt oss säga att vi har ett ord som betyder 2 saker. Och så lägger vi därtill ytterliggare ett ord som betyder två olika saker. Då är vi uppe i totalt 4 olika kombinationer av orden. Och om man forstätter så kan man komma upp i tusen olika varianter på bara några få ord! Alltså en bild säger mer än några få ord är nog ett mer korrekt ordspråk. Inte lika catchy men troligtvis mer sant. (Okej, det där var ett rätt dåligt vetenskapligt experiment, men å andra sidan har ju jag aldrig utgett mig för att vara varken vetenskaplig eller experimentell)

Och, för att 'prove my point': vilka tusen ord säger den här bilden?

Vita lögner

"Vad hände med nyårslöftet om att uppdatera bloggen oftare?" frågar vän av ordning. "Vad hände själv, gubbjävel?" frågar vi på redaktionen. Just det.

Nyårskrönika

Vi har kommit till den stunden på året då vi på Frukt är inte godis-redaktionen summerar det år vi lämnat bakom oss. 2009. Svininfluensans år. Eller året då vi alla började skriva provocerande ord på internet för att se hur mycket koll FRA egentligen har. Året då en hel värld sörjde Michael Jackson och året då Christer Fuglesang fick åka upp i rymden igen (han börjar nästan få rutin nu). 2009 var året då Tiger Woods spelade golf. Inget mer.

2009 var också året som kom efter 2008, även om många hade hoppats på att få uppleva 2007 igen. Dessutom fick vi under förra året lära känna tre underbara fruar i Hollywood. Det är förresten intressant att just jag tar upp Hollywoodfruarna, eftersom jag såg dem först för några dagar sedan och fick väldigt värdefulla tips om hur man ska göra när man har för mycket läppstift på sig och det kladdar av sig på vinglas. Tack för det.

Här på redaktionen var 2009 det år då vi kunde konstatera att frukt inte är godis i Grythyttan, Virserum, Vadstena, Strasbourg, Paris, Osnabrück, Flörsheim, Köpenhamn, London, Barcelona, Helsingfors, Åbo och Nyköping heller. Vi ska kolla upp resten snart.

Annars hände det inte så mycket 2009. Inte lika mycket som det har hänt alla andra år. Jag passade på att gå in på Wikipedia för att kolla lite på vad jag hade missat. Och det var väldigt mycket. Jag kände igen några punkter, men resten inte alls. Det är bara att bita i det sura äpplet (som inte är godis) och erkänna sig besegrad. You got me, 2009. You got me good.

Men för att våra läsare inte ska bli helt lottlösa kommer här en kort lista över årets bästa, alla kategorier (utom en, årets radiopersonlighet kommer inte vara med):

Årets album: Melody Gardot - My One and Only Thrill (jag har inte lyssnat på albumet alls, men sett reklamen 5 miljarder gånger)

Årets låt: Olle Ljungström - Vila vid denna källa

Årets film: Alvin and the Chipmunks - The Squeakquel

Årets händelse: Berlinmuren faller (det här kan också ha hänt för 20 år sedan)

Årets träd: Alm och bigarrå

Årets soppa: Borstj (också årets soppa 1974)

Årets maträtt: Borstj (också årets soppa)

Årets Facebook-grupp: Vi som vill jobba på Uplands Nation (29 medlemmar i skrivande stund)

Årets pryl: Huvudmassören

Årets hund: Den här (ingen aning om vad den heter, vi kan kalla den Elton Johnny)

Årets polishund: Den här (han heter säkert Bengt Svensson)

Årets Börje: Salming (tätt följd av Ahlstedt)

Och slutligen, kategorin som är värld att utveckla...

Årets personlighet: Björn Ranelid. Denne man bland möss, vars förträfflighet ligger bortom det vi någonsin kunnat ana och framför det vi inte ser. Mannen som kan uttrycka sig om vadsomhelst närsomhelst och hursomhelst utan att bry sig, eller genom att bry sig. Ingenting är för litet eller för stort för honom, there ain't no mountain high enough. Björn Ranelid. Smaka på namnet. Han lär göra det.

2010 kommer bli ett år fyllt av skratt. Och av gråt. Och av mycket, mycket mer. Vi lovar att hålla ställningarna på bloggen och uppdatera om var frukt är godis (ingenstans) och var det inte är det (överallt). Men en sak är säker: 2010 är med allra största sannolikhet bloggens år. Det är dags att bloggen får ett uppsving. Starta din egen blogg och märk snabbt att folk hyser ett oerhört stort intresse över vad du har att säga.

Gott nytt år!

God jul!

I och med detta inlägg av det kortare slaget vill Frukt är inte godis-redaktionen önska alla sina läsare (och andra som råkar ramla över bloggen) en riktigt god jul och ett gott nytt år! Men vi börjar med god jul. Det finns nämligen en stor risk att Frukt är inte godis's årskrönika kommer dyka upp här före nyår, och i så fall vore det dumt att skriva gott nytt år på nytt.

Julen är ju känd som godisets högtid, och i många hem äter man mandariner på löpande band, som om det vore godis. Det är det såklart inte. Vi har fått in många läsarfrågor angående just mandariner och huruvida de är godis eller inte. Men vi kan försäkra er om att inte heller mandariner är godis. Det är frukt. Så lägg ner mandarinen och hugg in på andra laget i Aladdin-asken. Det är inte ett tips, det är en order.

En synnerligen god jul önskar vi er!

/Peppen och Markve

Om mormoner och vampyrer

Härom kvällen råkade jag kolla på kulturnyheterna. Jag säger råkade eftersom jag inte brukar kolla på kulturnyheterna, men jag fastande av någon anledning på SVT 1 när jag satt och sappade i soffan. Kanske för att det var jobbigt att sappa längre än så eller kanske för att det faktiskt var något intressant inslag just då. Jag minns inte. Hursomhelst kommer efter ett tag ett ursäktande från programledaren. Hon ursäktar sig för att ”en inbjuden recensent” i ett tidigare program om den nya Twilightfilmen hade dragit paralleller mellan mormoner och våld. Vafan? Hur i helvete lät det undrar man ju då? Såhär kanske:

– Eva, vad tyckte du om den här filmen?

– ja, alltså vampyrer är ju lite som mormoner. De slåss och dödar varann och dricker blod. Tack för mig!

– Tack Eva för den analysen.

Men så kollade jag upp på SVT Play hur det egentligen hade varit. Såhär:

– Ja, alltså Stephenie Meyer (författaren av twilightböckerna /red.) är ju mormon, men det märks inte så mycket förrän i fjärde boken då tjejen råkar få spö av vampyren. Och är bara glad och tacksam. Sånt är inte kul.

På riktigt alltså. Det var det här hon sa.

Mycket märkligt.