Mardröm

Inatt drömde jag en mardröm om att vår blogg hade blivit nedstängd för att vi uppdaterade den för sällan. SÅ dåligt samvete har jag för den senaste tidens brist på inlägg. Bara så ni vet.

Sann historia.

Kylskåpet

Det här är en historia ur mitt alldeles vanliga liv. Den är varken rolig eller intressant. Men den är i alla fall sann. Enjoy!

Klockan är tre minuter över tolv.

Jag tänker att snart borde väl ändå kylskåpsmannen dyka upp. Sen tänker jag: eller inte. Han sa ju faktiskt någon gång mellan tolv och två. Det kan ju betyda att han kommer dyka upp klockan kvart i två. Fan va jobbigt att han inte var mer specifik tänker jag nu. Typ: jag kommer någon gång mellan sju över tolv och elva över tolv. Det hade känts lite lättare att planera. Det är ju anledningen till att man bestämmer klockslag exakt och inte med några timmars marginal. Vi ses på stan någon gång mellan ett och fyra imorgon. Det skulle ju kunna resultera i att man blir arg. Eller ledsen. Men för hantverkare och tekniker och UPS så verkar det vara okej att vara jävligt oprecis. UPS förresten, don't get me started. De har ju typ två tider per dag. Före tolv eller efter tolv. Eller nåt i den stilen i alla fall. Vi ses på stan efter klockan tolv! Hejhejkramkram.

Bakgrundsstory: mitt kylskåp gick sönder och nu ska det komma en man för att laga detta kylskåp. Hans namn är Kylskåpsmannen. (egentligen är det Jörgen fick jag höra sen, men Kylskåpsmannen känns bättre. Det är lite ovanligare och dessutom heter han det han är, och det är ju väldigt praktiskt)

Så, vidare med mitt liv. Klockan är nu tolv noll fyra. Det knackar på dörren. Det är Jörgen. KylskåpsJörgen. Han säger hej och jag säger stig på. Han tar med sig ett gäng verktyg in. En pump, en stor väska, en verktygslåda, en röd slang och en blå slang. De typiska kylskåpsverktygen tänker jag. Lite som att sotare har såna har jättestora dammvippor som de rensar skorstenarna med. Kanske inte riktigt lika klassiskt med kylskåpsverktyg, men ni fattar.

Efter att jag har förklarat ungefär var som är fel med kylskåpet ('det är trasigt') frågar Jörgen om man kan öppna fönstren? Jag tänker: nej, Jörgen. Det här är fönster som man INTE kan öppna. Vi har även en dörr som man inte kan öppna. Men det jag säger är: ja, det går bra.

Vid det här laget börjar jag fundera på om det är nu man frågar om Jörgen vill ha kaffe. Och sen tänker jag nej men gud va jobbigt att behöva krångla sig fram till kaffebryggaren nu när han är där och mekar. Och dessutom, det är ju inte som att han är här för att jag vill det. Han är ju här för att han måste. Så jag beslutar mig för att skita i kaffet och det sociala spelet och istället försvinna in på ett annat rum och stänga dörren och låtsas göra nåt fruktansvärt viktigt.

Det bankas och sågas och donas i köket och när det börjar låta som att han är klar uppstår det ett konstigt ljud. Det låter lite som en hund som hyperventillerar. Eller typ flåsar. Ni vet när hundar har sprungit runt och jagat en boll jättelänge och har blivit helt utmattade av det och tungan hänger ner till marken. Ljudet kommer liksom i en sekvens som börjar med den hyperventilernade hunden och slutar med massa mekaniskt slammer. Det måste alltså vara någon slags robothund. Detta upprepas hundramiljoner gånger och jag inser att det nog inte är en robothund (för SÅ dålig kondition har inga hundar, inte ens robothundar) utan snarare pumpen som Jörgen hade med sig. Såklart. Hade dock varit lite roligare med en robothund. En kylskåpsrobothund.

Nu ska Jörgen gå. Jag frågar vad det var för fel på kylskåpet och Jörgen svarar att det var kompressorn. Jag säger jaha och inser att det var jävligt dumt att fråga överhuvudtaget. Dels för att jag inte bryr mig, bara kylskåpet funkar och dels för att jag inte kan nånting om kylskåp. Förutom att de är kalla och man kan ställa in mat i dem och sådär.

Nu har Jörgen gått.

Hejdå.

Ursäkta röran, vi skriver om!

När man loggar in på Blogspot för att skriva ett nytt inlägg här på bloggen så kan man också välja att redigera gamla inlägg. Då dyker det upp en lista med alla gamla inlägg, och man kan redigera dem alla lite hur man vill utan att det ändrar publiceringsdag. Det här kan man ju missbruka ganska lätt genom att jag kan redigera Markves inlägg och han mina. Och nu när jag tänker på det har jag hittat flertalet inlägg som jag skrivit men inte känner igen att jag skrivit. Kanske har Markve varit där och pillat. Å andra sidan har han då gjort det med finess, för det är ingenstans det står något elakt. Men såna är vi här på redaktionen. Snälla.

På listan med alla inlägg står det också om inläggen blivit publicerade eller inte. Det här kan ju låta konstigt, men man kan spara inlägg som utkast också. Det har tydligen jag och Markve gjort. Fyra gånger. Markve har sparat tre. Jag har sparat ett.

8 oktober planerade jag tydligen att skriva ett inlägg med titeln "This is Herta!". Det skulle handla om Nobelpriset i litteratur och att jag hade tippat på Samuel Fröler. Inte särskilt kul, kan man tycka. Titeln var antagligen det roligaste med det inlägget, vilket kanske också bidrog till att inlägget aldrig blev publicerat. Såhär i efterhand kan jag känna att det var ett klokt val. "This is Herta!" är ett typiskt sånt skämt som är lite kul först, men som sen blir tråkigare och tråkigare för varje gång man säger det högt.

Under 18 mars 2009 hittar man Markves utkast till inlägget "En frukt, en godis, kalla det vad du vill du...". Det här gör mig lite nyfiken. Vad är det egentligen vi får kalla för vad vi vill? Är det till exempel banan? Är det lakritsbåtar? Varför har han skrivit "en godis"? Är det i själva verket så att han upptäckte efter att rubriken skrivits att han avhandlat inläggets syfte redan i rubriken och sen la ner för att sekunden senare skriva om veckans fight Bloggen vs Boken? Eller är det bara referensen till Alejandro Fuentes Bergström han är ute efter? Eller var det i själva verket så att han var inne och tassade på hela vår bloggs värdegrund, då man i utkastet kan läsa: "Jag har funderat lite på det här med frukt och godis. Egentligen känns det lite som att frukt inte är godis är lite gammalt.". Kanske la han ner inlägget då han hunnit använda ordet "lite" tre gånger i de två första meningarna.

Men nu kommer vi till det mest briljanta. Bara några minuter efter att inlägget om Bloggen vs Boken publicerats sätter Markve igång med ett nytt inlägg. Den här gången kallar han det för "Mobildöd". I utkastet står det att hans mobil har slutat fungera och att det slagit honom hur beroende man är av att hela tiden vara tillgänglig, men att han samtidigt blir mer stressad av när folk inte kan nå honom än tvärtom. Sen skriver han "Det här är ju" och slutar mitt i en mening. Antagligen för att telefonen helt plötsligt började fungera. Eller så dog bloggen. Det hade inte förvånat mig om nästa utkast hette "Bloggdöd".

Det kanske konstigaste utkastet jag hittade här i min lilla lista är det som heter "äger" från 25 juni. I utkastet står det ingenting. Och rubriken är skriven precis sådär. äger. Med liten bokstav. Det här gör ju att man blir sjukt nyfiken. Vad är det Markve egentligen äger? Är det han som äger? Äger han någon? Eller tvärtom? Varför har han skrivit med liten begynnelsebokstav? Missade han första tangenten och skulle egentligen skriva "Säger"? Inte för att det hade blivit mer begripligt, men ändå. Häger? Väger? Jäger? Använder Markve bloggen som ett anteckningsblock (anteckningsblogg, höhö) eller någon form av kom ihåg-lista? "Kom ihåg 'äger'. Glöm det aldrig." kanske han sa till sig själv men var till slut tvungen att skriva upp det. "Har jag papper och penna? Nej, men jag har en blogg. Låt mig skriva det där." Frågan är nu om Markve verkligen kom ihåg "äger" i slutändan? Eller om han glömde bort det till slut. "Markve, kom du ihåg att du skulle hämta äger? - Nej, helvete, det glömde jag! Då måste ju äger stå kvar och vänta på fotbollsträningen!"

Svaren på många av alla mina frågor om Markves ofärdiga inlägg kommer nog aldrig kunna besvaras. Och något säger mig att inte ens Markve kan förklara hur han tänkte. De opublicerade inläggen får helt enkelt bara vara barn av sin tid, levande dokument som aldrig fick se dagens ljus etc.

Hoppas ni känner att ni fick komma oss lite mer in på djupet nu. Vi känner inte er alls, så det var uppenbarligen inte ett tvåvägsinlägg det här. Den enda lärdom jag tror man kan dra av det här inlägget är att rensa lite oftare bland utkasten. Eller bland orden. Ibland kanske det helt enkelt räcker med att skriva "äger". Räcker så. äger.

Curling i ett ord

Nu när OS är slut är det dags för oss att ta tag i verkligheten igen. Men först några väl valda ord om curling.

Curling är ju en sport som egentligen är otroligt tråkig men eftersom Sverige är bra i det så kollar vi på det ändå. Och jag är jävligt glad att jag kollade på det för sällan har jag blivit så positivt överraskad av en kommentators ordval som när Katarina Hulting säger följande:

- Oj, det där är en riktig rackabajsare!

Hon plockade upp ett ord från bottnen av barndomens glänsande sjö, putsade av det, gav det nytt liv och slängde in det i en curlingmatch. Underbart! Detta fick ju naturligtvis oss på redaktionen att hoppa högt av glädje och välkomna tillbaka detta förlorade ord. Därför ber vi er nu alla att göra detsamma. Ta till er ordet rackabajsare och sprid det för vinden! Det är curlingen värd.

Veckans mått - hyllmeter

Vad är en hyllmeter?

En hyllmeter är i princip en helt vanlig meter med den avgörande skillnaden att den utgörs av böcker som står i en bokhylla. (Som att en gatmeter skulle vara en meter bestående av kullerstenar på en gata.) Då kan man ju fråga sig varför man måste ha ett särskilt mått på böcker i en bokhylla och inte bara använda sig av måttenheter som redan finns? Eller kanske framförallt komma på ett bättre sätt att mäta böcker på. Jag föreslår enheten styck. Det känns på något sätt mer naturligt att mäta böcker i styck än i längd.

- Hur mycket böcker läser du på ett år?

- Ja, kanske 0,23 hyllmeter ungefär.

- Jahaja. Är det en väldigt tjock bok då eller är det flera smalare?

- Nej, det vet jag inte. Jag vet bara att det är 0,23 hyllmeter. På ett ungefär.

Kanske har den här enheten vuxit fram därför att man kan mäta böcker på olika sätt. Till exempel kan man ju lägga ut massa böcker på golvet i en lång rad, eller varför inte stapla dem på varann på högkant? När man har staplat böcker på högkant i en meter så utgör dessa böcker trots detta inte en hyllmeter. Men det beror inte på att de inte står i en hylla för böcker som står fint efter varann på golvet kan ändå mätas i hyllmeter. Bokhyllan är alltså inte den avgörande faktorn här. Och inte heller längden som böckerna utgör. Istället verkar det som att det är sättet man placerar böckerna på som tillsammans med längden och det faktum att de går att placera i en bokhylla utgör grunden för vad en hyllmeter är. Aningen komplicerat, men för snickaren som kom på enheten var säkert allt glasklart.

Okej, men varför behövs måttet hyllmeter? Jo, därför att riktigt stora bibliotek ska kunna säga saker som:

- Du, vi har 140 000 hyllmeter böcker,

och vanliga människor kommer att förstå att det är jävligt mycket böcker.

- 140 km liksom! 14 mil! Böcker! AAAHHH!

I och för sig skulle ju det riktigt stora biblioteket istället kunna säga:

- Vi har 7 miljoner böcker.

Jag tror att folk skulle förstå att det är rätt mycket det också.

Asociala medier

Det här med sociala medier fascinerar mig mycket. Twitter, Facebook, Flickr, Myspace, LinkedIn, Yourspace, Critter, LinkedOut, Lunarstorm, Spitter, Kickr, Tickr, you name it. Och så det nya då: Buzz. Smaka på ordet. Buzz. Buzz, buzz, buzz. Buzz. Visst är det fantastiskt? På Buzz kan man göra allt och lite till. Och precis som de hundra första meddelandena från Facebooks barndom så går de första buzzarna ut på att man inte förstår någonting. Det verkar vara själva grejen med sociala medier. Att man inte ska förstå något. Jag antar att det är däri det sociala ligger. Man kan samlas kring faktumet att ingen förstår någonting och det skapas en social och bra stämning.

Har ni tänkt på det här med sociala medier och hur konstigt det är? Blir det inte lite överdrivet ibland? Jo, det blir det. Det blir så socialt att det blir översocialt. Folk orkar inte med det sociala till slut. Man ska bonda med så många människor att man till slut inte står ut. Och då har det blivit ett asocialt medium. Något som inte kan vara socialt. Något som kanske gör tappra försök, men misslyckas. Och när det väl blivit ett asocialt medium kan man börja om igen och försöka få mediet att bli socialt igen. Låter som en rätt omständlig och rentav obehaglig process. Varför jobba häcken av sig för att få ett medium att vara så socialt som man vill ha det bara för att sen behöva inse att det blivit asocialt och börja om igen? Värdelöst.

Jag vet inte vilket av alla asociala medier jag ska välja. Men det verkar som att jag har valt det mest utdöda: Bloggen. Nu ska jag gå och buzza. Sen ska jag duscha.

(Jag vill bara poängtera att jag med 'medium' inte någonstans menar någon som påstår sig ha kontakt med andevärlden. Även om asociala medium också vore kul att skriva om.)

Konsten att uppfinna det fyrkantiga hjulet

Idag kom jag att tänka på ett tv-program som jag såg för ungefär 100 år sedan. Jag kommer inte ihåg vad det var för program (men om jag får gissa skulle jag säga att det var Lilla Sportspegeln med Jakob Hård, men det verkar på något sätt lite märkligt. Läs vidare så förstår ni säkert) men det handlade i alla fall om barn som hittade på egna ord. Och självklart var ju föräldrarna och alla andra vuxna som var med i programmet så fruktansvärt jävla stolta och fascinerade över dessa genier till barn. Hur som helst var det ett barn som hade kommit på det till synes briljanta verbet fickla. Till synes säger jag därför att då jag såg programmet (återigen, det var typ 100 år sedan så jag kan ha glömt något vitalt) rycktes jag med i fascinationen kring detta makalösa ord. Jag tyckte helt enkelt också att ungen var ett geni. Att fickla betyder för övrigt (om jag minns rätt) att lysa med en ficklampa på det där sättet som barn lyser med ficklampor. Det vill säga de lyser inte med den för att kunna se något i mörker utan snarare för att de tycker att ficklampor är jävligt kul. Och visst är det kul med ficklampor, men det är inte det det här inlägget ska handla om. Rent krasst skulle man dock kunna hävda att barnet hade hittat på ett annat ord för lysa med ficklampa. Detta kan ju vara fint, men det är knappast revolutionerande.

När detta enkla faktum gick upp för mig blev jag mycket besviken. Här hade ett barn som hade kommit på ett nytt ord för lysa med ficklampa fått prime time-tid i SVT och jag hade dessutom trott att barnet var ett geni. Det enda ungen hade gjort var ju att ta ett substantiv och ändrat om det till ett verb med innebörden det man gör med substantivet. Som till exempel de existerande verben bila eller cykla. Som att skära med kniv skulle heta knivla. Problemet med ett sånt här ord blir ju att om man vill lysa med en ficklampa för att faktiskt lysa upp något skulle vi behöva ytterliggare ett ord. Kanske lampla skulle kunna funka? Fast det skulle ju krocka med ordet för vad man ska kalla det en lampa gör som inte är att lysa. Vad det nu är. Ordet för att sitta på en stol skulle ju bli stola, men vad skulle ordet bli för stå på stolen? Eller ska man ha samma ord för olika saker? Jag ugnar skulle alltså kunna betyda att man bakar en kaka eller kanske att man gör lasagne eller bara att man rengör ugnen. Om vi då skulle lösa situationen genom att kalla kakbaket för kakla vad skulle vi då kalla det vi gör när vi äter kakan? Som ni märker går allt åt helvete.

Nu känns det lite som att jag har suttit och rapat upp exempel (exemplat) i en timme men det jag egentligen är ute efter är detta: försök inte att hitta på egna ord. Det finns redan jättemånga. Och OM ni kommer på ett nytt ord så ta för fan inte upp det i Lilla Sportspegeln! Ring Fredrik Lindström eller nån istället.