Proffs

Kära blogg,

Häromdagen såg jag ett teveprogram som sponsrades av det mer eller mindre okända företaget Vianor. Vianor är tydligen ett företag som byter däck åt folk (gör inte bensinmackar sånt?). Som om inte det här vore nog för att skriva ett härligt blogginlägg har också Vianor en mycket speciell slogan. Den lyder som följer:

- där proffsen byter däck.

Det här gjorde mig väldigt förbryllad. Vilka proffs? Jag har grubblat en del på det här och för er bekvämlighet har jag brutit ner mina teorier i 3 olika typer av proffs som kanske byter sina däck hos Vianor.

1. Random proffs. Den här kategorin innefattar alla som är proffs på något. Denna kategori har jag valt att ytterliggare dela upp i två delar: proffs som i sportproffs (Zlatan) och proffs som i människor som gör något för pengar (proffessionell yrkesutövning alltså). Oavsett vilket av de här alternativen det är Vianor egentligen menar kan vi konstatera att det är en ganska lam anledning till att välja Vianor.

Vianor - där fotbollsproffsen byter däck. Eller: Vianor - där människor som har ett jobb byter däck. Båda dessa slogans skulle vara mer specifika men om möjligt ännu sämre än originalet.

2. Bytadäckproffs. Den här kategorin innehåller alltså de människor som jobbar med att byta däck. Vianor menar kanske att det är de här personerna som byter sina egna, privata däck hos Vianor. Men om de här personerna är proffs på att byta däck, varför skulle de då åka till Vianor för att byta sina däck? Är det inte troligare att de byter sina däck på egen hand? De är ju ändå proffs.

Vianor - där de som är proffs på att byta däck byter däck när de inte längre orkar byta däck på egen hand.

3. Bilproffs. Nu börjar vi närma oss nånting här. I den här kategorin hittar vi människor som jobbar med att köra bil. Det kan vara allt från buss- och taxichaufförer till Formel 1-proffs. Kanske är det de här individerna som reklamen syftar på. Men vänta nu. Bussar byter väl sina däck i ett jättestort bussgarage och samma sak med taxibilar. Och Formel 1-bilar byter ju sina däck på tre sekunder på en liten avfartsväg. Det har man ju sett på tv. Okej, men de här människorna kanske har privata bilar som inte är bussar och Formel 1-bilar. Och när de ska byta däck på sina privata bilar kanske de åker till Vianor.

Vianor - där de som har till yrke att köra ett fordon med hjul, till exempel busschaufförer, byter däck på sina privatägda fordon.

Så måste det vara. Men det känns ju också som ett ganska lamt argument. Och förresten, vem fan bryr sig om var man har bytt sina däck så länge man har rätt däck? Det lär ju knappast märkas någon större skillnad på bilen.

Fan, nu körde jag in i en lyktstolpe igen. Jag borde verkligen ha bytt mina däck hos Vianor.

Facebookjunkie

Häromdagen kom jag på att jag med största sannolikhet är en Facebookjunkie (i.e. en person som är stark beroende av Facebook och inte kan leva ett normalt liv utan Facebook). Alla Facebookberoenden yttrar sig säkert på olika sätt men just mitt beroende yttrar sig i att jag MÅSTE läsa alla statusuppdateringar som mina vänner har skrivit. Dagen börjar med att jag tar mig en morgonfix där jag går igenom alla inlägg som har gjorts sedan jag gick och la mig kvällen före. Det brukar vara en sisådär 15-20 inlägg av varierande djup och kvalitet. Ofta handlar inläggen om saker som man gör på morgonen ”...har ätit en härlig frukost” ”...börjar dagen med sovmorgon :-)” ”...MÅSTE VERKLIGEN PLUGGA ARSLET AV SIG IDAG!! OMG!” och liknande. Därefter kanske jag dyker lite djupare i nyhetsflödet, kollar några roliga bilder (alt. kollar på bilder av mig själv för att få en egoboost. Oftast funkar det sådär.), och kanske läser jag nåt om Peppens framgångar i Farmville eller Mafia Wars. Sen går jag över till Gmail och läser och skriver ett och annat mail. Men jag är ändå inloggad på Facebook hela tiden så att jag ungefär var tionde minut kan kolla om det är någon som har uppdaterat sin status eller nåt. Sen är det dags att lämna datorn och springa runt och göra andra viktiga saker. Sen kommer jag hem igen på eftermiddagen nån gång och det jävlar ska det Facebookas. Och ojojoj vad det har hänt saker då. Folk har uppdaterat statusar och blivit vänner med varann och odlat påskliljor och har gjort ett quiz om kändisar och kommenterat på en tokrolig bild och fan och hans moster. Det här momentet kallar jag eftermiddagsfix. Det kan vara dagens fetaste dos Facebook. Jag hänger på Facebook kanske några timmar under tiden som jag svarar på dagens mailskörd och läser diverse bloggar, för vid det här laget brukar de bloggar som uppdateras mer eller mindre dagligen ha ett nytt spännande inlägg att bjuda på. Därefter är det kväll. Då lagas det mat hos Frukt är inte godis-redaktionen och sen kollas det på tv. Där ser man en massa dumma översättningar och dålig reklam som jag tänker att jag ska blogga om. Men inte fan gör jag det. Istället skriver jag upp vad som var roligt på en lapp och sen slänger jag lappen. Eller så låter jag lappen ligga på ett riktigt bra ställe där jag sen hittar den två veckor senare och inte fattar vad som är roligt. Efter tv-sessionen är det dags att kolla av den sista mailskörden för dagen. För vid den tiden har de flesta vanliga människor gått och lagt sig och aktivitet på mailen sjunker avsevärt och man kan således maila i lugn och ro. I samband med mailandet tar jag mig dagens sista Facebookfix. Jag kallar den nattafixen (p.g.a. att denna fix oftast sker nattetid). Vid den här tiden handlar de flesta inlägg om saker som man gör på kvällen ”...borde kanske sova lite J” ”...har haft en riktigt underbart härlig dag!” ”...ställer väckarklockan på 05.30 och hoppas på det bästa...” ”...sömnlös i ...”. Men detta är även tiden på dygnet då man kan kolla av spännande inlägg som man har missat tidigare under dagen eftersom att aktivitet är så låg just då (det ska sägas att klockan vid det här laget är ca 01.37). Dessutom är det ett perfekt tillfälle att gratulera folk som fyller år och (allt som oftast) hinna först (eller näst först, Peppen brukar faktiskt hinna före. Dessutom ska det tilläggas att jag för det mesta glömmer bort det där med födelsedagar. Så nu vet ni, om ni känner er negligerade så beror det bara på att jag glömmer bort, inte på att jag hatar er).

Allt det här är väl okej kan jag egentligen tycka men häromdagen slog det mig att de flesta statusuppdateringar som jag läser tillhör människor som jag verkligen inte har någonting att göra med. Ni vet såna som man gick på samma dagis som eller nåt. Jag skiter väl för fan i vad de gör. Och då säger någon, ja men det går ju att blockera folk. Ja visst, säger jag, men då skulle jag ju behöva blockera 300+ pers och det orkar jag inte göra. Dessutom tycker jag inte att det känns helt schysst. ”ja, absolut, vi kan bli vänner. Men bara så du vet så kommer jag att blockera allt du gör.” Så nu har jag bestämt mig för att ta ett uppehåll från Facebook. Eventuellt kommer jag att festFacebooka, men där går gränsen.

Tack för den här tiden Facebook! Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig.

Grattis och hurra

Nåt vi helt har missat här på Frukt är inte godis-redaktionen är att vi firar ett år i år. Närmare bestämt den 16 mars. Nu har det nästan gått en månad sen vi fyllde ett år. Och det missade vi. Det känns lite pinsamt. Med tanke på att vi uppdaterar så sällan så borde vi väl ändå kunna klämma ur oss ett inlägg om att vi fyller ett år. Eller? Nej, uppenbarligen inte. Men här kommer ett något försenat grattis från oss till oss.

Grattis oss.

Den där dagen då vi skapade bloggen (16 mars) skrev vi fem inlägg. Totalt har vi publicerat 68 inlägg på bloggen. Fem inlägg är typ 7 procent. Vilket kan funka för en klosteröl, men i bloggvärlden håller det inte.

Vi var unga och hungriga den där dagen (16 mars). Vi publicerade fem briljanta inlägg. Bland annat ett om att vi hade startat bloggen. Och ett om sömn. Det om att vi hade startat bloggen genererade 10 kommentar. Så många har vi inte fått sen dess. Nyhetens behag. Den dagen (16 mars) var vår blogg det största som hänt. Det är fortfarande det största som hänt för många. Mest för mig och Markve, men också för våra trogna läsare (alltså Ulrika och Anna-Lena) samt för internet, som får ytterligare en blogg att bidra med till miljarder människor världen över.

Det här inlägget blir vårt 69:e inlägg. Så alla siffror jag rabblat upp stämmer inte alls.

Grattis oss.

Mardröm

Inatt drömde jag en mardröm om att vår blogg hade blivit nedstängd för att vi uppdaterade den för sällan. SÅ dåligt samvete har jag för den senaste tidens brist på inlägg. Bara så ni vet.

Sann historia.

Kylskåpet

Det här är en historia ur mitt alldeles vanliga liv. Den är varken rolig eller intressant. Men den är i alla fall sann. Enjoy!

Klockan är tre minuter över tolv.

Jag tänker att snart borde väl ändå kylskåpsmannen dyka upp. Sen tänker jag: eller inte. Han sa ju faktiskt någon gång mellan tolv och två. Det kan ju betyda att han kommer dyka upp klockan kvart i två. Fan va jobbigt att han inte var mer specifik tänker jag nu. Typ: jag kommer någon gång mellan sju över tolv och elva över tolv. Det hade känts lite lättare att planera. Det är ju anledningen till att man bestämmer klockslag exakt och inte med några timmars marginal. Vi ses på stan någon gång mellan ett och fyra imorgon. Det skulle ju kunna resultera i att man blir arg. Eller ledsen. Men för hantverkare och tekniker och UPS så verkar det vara okej att vara jävligt oprecis. UPS förresten, don't get me started. De har ju typ två tider per dag. Före tolv eller efter tolv. Eller nåt i den stilen i alla fall. Vi ses på stan efter klockan tolv! Hejhejkramkram.

Bakgrundsstory: mitt kylskåp gick sönder och nu ska det komma en man för att laga detta kylskåp. Hans namn är Kylskåpsmannen. (egentligen är det Jörgen fick jag höra sen, men Kylskåpsmannen känns bättre. Det är lite ovanligare och dessutom heter han det han är, och det är ju väldigt praktiskt)

Så, vidare med mitt liv. Klockan är nu tolv noll fyra. Det knackar på dörren. Det är Jörgen. KylskåpsJörgen. Han säger hej och jag säger stig på. Han tar med sig ett gäng verktyg in. En pump, en stor väska, en verktygslåda, en röd slang och en blå slang. De typiska kylskåpsverktygen tänker jag. Lite som att sotare har såna har jättestora dammvippor som de rensar skorstenarna med. Kanske inte riktigt lika klassiskt med kylskåpsverktyg, men ni fattar.

Efter att jag har förklarat ungefär var som är fel med kylskåpet ('det är trasigt') frågar Jörgen om man kan öppna fönstren? Jag tänker: nej, Jörgen. Det här är fönster som man INTE kan öppna. Vi har även en dörr som man inte kan öppna. Men det jag säger är: ja, det går bra.

Vid det här laget börjar jag fundera på om det är nu man frågar om Jörgen vill ha kaffe. Och sen tänker jag nej men gud va jobbigt att behöva krångla sig fram till kaffebryggaren nu när han är där och mekar. Och dessutom, det är ju inte som att han är här för att jag vill det. Han är ju här för att han måste. Så jag beslutar mig för att skita i kaffet och det sociala spelet och istället försvinna in på ett annat rum och stänga dörren och låtsas göra nåt fruktansvärt viktigt.

Det bankas och sågas och donas i köket och när det börjar låta som att han är klar uppstår det ett konstigt ljud. Det låter lite som en hund som hyperventillerar. Eller typ flåsar. Ni vet när hundar har sprungit runt och jagat en boll jättelänge och har blivit helt utmattade av det och tungan hänger ner till marken. Ljudet kommer liksom i en sekvens som börjar med den hyperventilernade hunden och slutar med massa mekaniskt slammer. Det måste alltså vara någon slags robothund. Detta upprepas hundramiljoner gånger och jag inser att det nog inte är en robothund (för SÅ dålig kondition har inga hundar, inte ens robothundar) utan snarare pumpen som Jörgen hade med sig. Såklart. Hade dock varit lite roligare med en robothund. En kylskåpsrobothund.

Nu ska Jörgen gå. Jag frågar vad det var för fel på kylskåpet och Jörgen svarar att det var kompressorn. Jag säger jaha och inser att det var jävligt dumt att fråga överhuvudtaget. Dels för att jag inte bryr mig, bara kylskåpet funkar och dels för att jag inte kan nånting om kylskåp. Förutom att de är kalla och man kan ställa in mat i dem och sådär.

Nu har Jörgen gått.

Hejdå.

Ursäkta röran, vi skriver om!

När man loggar in på Blogspot för att skriva ett nytt inlägg här på bloggen så kan man också välja att redigera gamla inlägg. Då dyker det upp en lista med alla gamla inlägg, och man kan redigera dem alla lite hur man vill utan att det ändrar publiceringsdag. Det här kan man ju missbruka ganska lätt genom att jag kan redigera Markves inlägg och han mina. Och nu när jag tänker på det har jag hittat flertalet inlägg som jag skrivit men inte känner igen att jag skrivit. Kanske har Markve varit där och pillat. Å andra sidan har han då gjort det med finess, för det är ingenstans det står något elakt. Men såna är vi här på redaktionen. Snälla.

På listan med alla inlägg står det också om inläggen blivit publicerade eller inte. Det här kan ju låta konstigt, men man kan spara inlägg som utkast också. Det har tydligen jag och Markve gjort. Fyra gånger. Markve har sparat tre. Jag har sparat ett.

8 oktober planerade jag tydligen att skriva ett inlägg med titeln "This is Herta!". Det skulle handla om Nobelpriset i litteratur och att jag hade tippat på Samuel Fröler. Inte särskilt kul, kan man tycka. Titeln var antagligen det roligaste med det inlägget, vilket kanske också bidrog till att inlägget aldrig blev publicerat. Såhär i efterhand kan jag känna att det var ett klokt val. "This is Herta!" är ett typiskt sånt skämt som är lite kul först, men som sen blir tråkigare och tråkigare för varje gång man säger det högt.

Under 18 mars 2009 hittar man Markves utkast till inlägget "En frukt, en godis, kalla det vad du vill du...". Det här gör mig lite nyfiken. Vad är det egentligen vi får kalla för vad vi vill? Är det till exempel banan? Är det lakritsbåtar? Varför har han skrivit "en godis"? Är det i själva verket så att han upptäckte efter att rubriken skrivits att han avhandlat inläggets syfte redan i rubriken och sen la ner för att sekunden senare skriva om veckans fight Bloggen vs Boken? Eller är det bara referensen till Alejandro Fuentes Bergström han är ute efter? Eller var det i själva verket så att han var inne och tassade på hela vår bloggs värdegrund, då man i utkastet kan läsa: "Jag har funderat lite på det här med frukt och godis. Egentligen känns det lite som att frukt inte är godis är lite gammalt.". Kanske la han ner inlägget då han hunnit använda ordet "lite" tre gånger i de två första meningarna.

Men nu kommer vi till det mest briljanta. Bara några minuter efter att inlägget om Bloggen vs Boken publicerats sätter Markve igång med ett nytt inlägg. Den här gången kallar han det för "Mobildöd". I utkastet står det att hans mobil har slutat fungera och att det slagit honom hur beroende man är av att hela tiden vara tillgänglig, men att han samtidigt blir mer stressad av när folk inte kan nå honom än tvärtom. Sen skriver han "Det här är ju" och slutar mitt i en mening. Antagligen för att telefonen helt plötsligt började fungera. Eller så dog bloggen. Det hade inte förvånat mig om nästa utkast hette "Bloggdöd".

Det kanske konstigaste utkastet jag hittade här i min lilla lista är det som heter "äger" från 25 juni. I utkastet står det ingenting. Och rubriken är skriven precis sådär. äger. Med liten bokstav. Det här gör ju att man blir sjukt nyfiken. Vad är det Markve egentligen äger? Är det han som äger? Äger han någon? Eller tvärtom? Varför har han skrivit med liten begynnelsebokstav? Missade han första tangenten och skulle egentligen skriva "Säger"? Inte för att det hade blivit mer begripligt, men ändå. Häger? Väger? Jäger? Använder Markve bloggen som ett anteckningsblock (anteckningsblogg, höhö) eller någon form av kom ihåg-lista? "Kom ihåg 'äger'. Glöm det aldrig." kanske han sa till sig själv men var till slut tvungen att skriva upp det. "Har jag papper och penna? Nej, men jag har en blogg. Låt mig skriva det där." Frågan är nu om Markve verkligen kom ihåg "äger" i slutändan? Eller om han glömde bort det till slut. "Markve, kom du ihåg att du skulle hämta äger? - Nej, helvete, det glömde jag! Då måste ju äger stå kvar och vänta på fotbollsträningen!"

Svaren på många av alla mina frågor om Markves ofärdiga inlägg kommer nog aldrig kunna besvaras. Och något säger mig att inte ens Markve kan förklara hur han tänkte. De opublicerade inläggen får helt enkelt bara vara barn av sin tid, levande dokument som aldrig fick se dagens ljus etc.

Hoppas ni känner att ni fick komma oss lite mer in på djupet nu. Vi känner inte er alls, så det var uppenbarligen inte ett tvåvägsinlägg det här. Den enda lärdom jag tror man kan dra av det här inlägget är att rensa lite oftare bland utkasten. Eller bland orden. Ibland kanske det helt enkelt räcker med att skriva "äger". Räcker så. äger.

Curling i ett ord

Nu när OS är slut är det dags för oss att ta tag i verkligheten igen. Men först några väl valda ord om curling.

Curling är ju en sport som egentligen är otroligt tråkig men eftersom Sverige är bra i det så kollar vi på det ändå. Och jag är jävligt glad att jag kollade på det för sällan har jag blivit så positivt överraskad av en kommentators ordval som när Katarina Hulting säger följande:

- Oj, det där är en riktig rackabajsare!

Hon plockade upp ett ord från bottnen av barndomens glänsande sjö, putsade av det, gav det nytt liv och slängde in det i en curlingmatch. Underbart! Detta fick ju naturligtvis oss på redaktionen att hoppa högt av glädje och välkomna tillbaka detta förlorade ord. Därför ber vi er nu alla att göra detsamma. Ta till er ordet rackabajsare och sprid det för vinden! Det är curlingen värd.