Kylskåpet

Det här är en historia ur mitt alldeles vanliga liv. Den är varken rolig eller intressant. Men den är i alla fall sann. Enjoy!

Klockan är tre minuter över tolv.

Jag tänker att snart borde väl ändå kylskåpsmannen dyka upp. Sen tänker jag: eller inte. Han sa ju faktiskt någon gång mellan tolv och två. Det kan ju betyda att han kommer dyka upp klockan kvart i två. Fan va jobbigt att han inte var mer specifik tänker jag nu. Typ: jag kommer någon gång mellan sju över tolv och elva över tolv. Det hade känts lite lättare att planera. Det är ju anledningen till att man bestämmer klockslag exakt och inte med några timmars marginal. Vi ses på stan någon gång mellan ett och fyra imorgon. Det skulle ju kunna resultera i att man blir arg. Eller ledsen. Men för hantverkare och tekniker och UPS så verkar det vara okej att vara jävligt oprecis. UPS förresten, don't get me started. De har ju typ två tider per dag. Före tolv eller efter tolv. Eller nåt i den stilen i alla fall. Vi ses på stan efter klockan tolv! Hejhejkramkram.

Bakgrundsstory: mitt kylskåp gick sönder och nu ska det komma en man för att laga detta kylskåp. Hans namn är Kylskåpsmannen. (egentligen är det Jörgen fick jag höra sen, men Kylskåpsmannen känns bättre. Det är lite ovanligare och dessutom heter han det han är, och det är ju väldigt praktiskt)

Så, vidare med mitt liv. Klockan är nu tolv noll fyra. Det knackar på dörren. Det är Jörgen. KylskåpsJörgen. Han säger hej och jag säger stig på. Han tar med sig ett gäng verktyg in. En pump, en stor väska, en verktygslåda, en röd slang och en blå slang. De typiska kylskåpsverktygen tänker jag. Lite som att sotare har såna har jättestora dammvippor som de rensar skorstenarna med. Kanske inte riktigt lika klassiskt med kylskåpsverktyg, men ni fattar.

Efter att jag har förklarat ungefär var som är fel med kylskåpet ('det är trasigt') frågar Jörgen om man kan öppna fönstren? Jag tänker: nej, Jörgen. Det här är fönster som man INTE kan öppna. Vi har även en dörr som man inte kan öppna. Men det jag säger är: ja, det går bra.

Vid det här laget börjar jag fundera på om det är nu man frågar om Jörgen vill ha kaffe. Och sen tänker jag nej men gud va jobbigt att behöva krångla sig fram till kaffebryggaren nu när han är där och mekar. Och dessutom, det är ju inte som att han är här för att jag vill det. Han är ju här för att han måste. Så jag beslutar mig för att skita i kaffet och det sociala spelet och istället försvinna in på ett annat rum och stänga dörren och låtsas göra nåt fruktansvärt viktigt.

Det bankas och sågas och donas i köket och när det börjar låta som att han är klar uppstår det ett konstigt ljud. Det låter lite som en hund som hyperventillerar. Eller typ flåsar. Ni vet när hundar har sprungit runt och jagat en boll jättelänge och har blivit helt utmattade av det och tungan hänger ner till marken. Ljudet kommer liksom i en sekvens som börjar med den hyperventilernade hunden och slutar med massa mekaniskt slammer. Det måste alltså vara någon slags robothund. Detta upprepas hundramiljoner gånger och jag inser att det nog inte är en robothund (för SÅ dålig kondition har inga hundar, inte ens robothundar) utan snarare pumpen som Jörgen hade med sig. Såklart. Hade dock varit lite roligare med en robothund. En kylskåpsrobothund.

Nu ska Jörgen gå. Jag frågar vad det var för fel på kylskåpet och Jörgen svarar att det var kompressorn. Jag säger jaha och inser att det var jävligt dumt att fråga överhuvudtaget. Dels för att jag inte bryr mig, bara kylskåpet funkar och dels för att jag inte kan nånting om kylskåp. Förutom att de är kalla och man kan ställa in mat i dem och sådär.

Nu har Jörgen gått.

Hejdå.