Fem fakta om Körslaget

Körslaget kommer till Uppsala. De räknar med att locka många sångare från Sveriges körtätaste stad. Lycka till. Alla vet ju att Uppsalas körliv innehåller så mycket mer sex och sprit än vad som finns i programmet. Låter astrist. Jag hade egentligen tänkt att göra en "fem fakta"-grej om det här men kom på att det inte var så mycket fakta jag rabblade upp som det att det var saker jag tyckte. Som i och för sig stämmer. Men ändå.

Andreas Lundstedt ska tydligen leda kören här. Det blir spännande. Undrar om de planerar att sjunga något av Alfvén. Eller Whitacre. Eller Sven-David. Frågorna är många, och svaret är antagligen nej. Det blir kanske nåt från Grease. Kanske O Fortuna unisont. Kanske något jazzigt arr av Robert Sund. Antagligen inte, men man kan ju hoppas.

Amy Diamond ska vara ledare för någon kör också. Sveriges yngsta dirigent antagligen. Hur gammal är hon? Sju? Fem? Oklart. Hon kanske kan leda en kör med möss.

FAN I HELVETES JÄVLA SKIT

Ja, så kan det låta på Frukt är inte godis-redaktionen en alldeles vanlig dag. Och det behöver inte betyda att något fruktansvärt har hänt. Nej, det kan vara något så trivialt som att någon av oss råkade lägga två sockerbitar i kaffet fast man egentligen bara ville ha en. Men varför? undrar ni. Varför använda så starka ord? Jo, det ska jag tala om för er: för att jag gillar att svära. Jag kan ju inte prata för Peppens del men jag, jag älskar att svära. Det är skönt att svära. Det är tillfredställande att riva av en rejäl jävla svordom. Och ofta kan en tråkig sak bli roligare med en svordom eller två. Det är lite som när man var liten och just hade upptäckt svordomar och använde åtminstone två i varje mening trots att det inte alls passade eller behövdes. Fan va gott med en jävla tårtjävel, kanske man sa någon gång. Inte särskilt passande men förbannat roligt. Och kanske är det för att jag innerst inne fortfarande är ett barn som jag gillar att svära. Men oavsett vad det beror på så finns det få saker som gör mig så glad som ett fult ord.

Men vad är egentligen grejen med att inte få svära? Vad är det som är så farligt med svordomar? Jag tycker att man ska få svära om man vill svära. Därför har jag kommit på ett nytt ordspråk för att poängtera detta. ”Hellre en svordom om dagen än en dag om svordomar”. Jag vet att det kan låta lite konstigt men om man tänker, i brist på ett bättre uttryck, outside the box inser man snart att det faktiskt är sant. Och jag tycker att vi har alldeles för få ordspråk som är sanna. Tänk er en hel temadag bara om svordomar. Fy fan va tråkigt. Då är det bättre med en liten svordom här och där på daglig basis.

Sprid buskapet: våga vägra avstå från att svära!

En gammal bekant

Idag när jag var på väg ner till stan för att luncha med Markve cyklade jag förbi en gammal bekant. Jag kom först inte riktigt ihåg varifrån jag kände igen personen. Jag cyklade förbi i full fart, undvek att hälsa och funderade på det i några meter till. Sen kom jag plötsligt på vem det var. Kvinnan utanför fönstret. Och ja, hon stirrade på mig även den här gången.

Obehagligt tycker jag. Lite grann i alla fall. Okej om hon gör det utanför mitt köksfönster (fast egentligen inte), men när hon är ute och går bland annat folk kan hon väl ta en paus från sin favorithobby. Ja. Tänk om alla skulle göra så. Vore fruktansvärt.

Det här kan vara det mest meningslösa blogginlägget någonsin.

Roadtrip och roadkill

Veckans roadtrip är avslutad. Skara fram och tillbaka på 28 timmar. Kan rekommenderas! Trevligt sällskap och trevligt bröllop. På hemvägen åt jag på exakt samma McDonalds som jag åt på för precis en vecka sedan. Creepy. Jag är nästan stammis på Donken på vischan.

Det var mängder av roadkill längs hela vägen. Fascinerande. Kunde inte fota alla (inget alls faktiskt, hade ingen kamera med mig), men jag kan försäkra er om att de alla var fantastiska.