Veckans mått - hyllmeter

Vad är en hyllmeter?

En hyllmeter är i princip en helt vanlig meter med den avgörande skillnaden att den utgörs av böcker som står i en bokhylla. (Som att en gatmeter skulle vara en meter bestående av kullerstenar på en gata.) Då kan man ju fråga sig varför man måste ha ett särskilt mått på böcker i en bokhylla och inte bara använda sig av måttenheter som redan finns? Eller kanske framförallt komma på ett bättre sätt att mäta böcker på. Jag föreslår enheten styck. Det känns på något sätt mer naturligt att mäta böcker i styck än i längd.

- Hur mycket böcker läser du på ett år?

- Ja, kanske 0,23 hyllmeter ungefär.

- Jahaja. Är det en väldigt tjock bok då eller är det flera smalare?

- Nej, det vet jag inte. Jag vet bara att det är 0,23 hyllmeter. På ett ungefär.

Kanske har den här enheten vuxit fram därför att man kan mäta böcker på olika sätt. Till exempel kan man ju lägga ut massa böcker på golvet i en lång rad, eller varför inte stapla dem på varann på högkant? När man har staplat böcker på högkant i en meter så utgör dessa böcker trots detta inte en hyllmeter. Men det beror inte på att de inte står i en hylla för böcker som står fint efter varann på golvet kan ändå mätas i hyllmeter. Bokhyllan är alltså inte den avgörande faktorn här. Och inte heller längden som böckerna utgör. Istället verkar det som att det är sättet man placerar böckerna på som tillsammans med längden och det faktum att de går att placera i en bokhylla utgör grunden för vad en hyllmeter är. Aningen komplicerat, men för snickaren som kom på enheten var säkert allt glasklart.

Okej, men varför behövs måttet hyllmeter? Jo, därför att riktigt stora bibliotek ska kunna säga saker som:

- Du, vi har 140 000 hyllmeter böcker,

och vanliga människor kommer att förstå att det är jävligt mycket böcker.

- 140 km liksom! 14 mil! Böcker! AAAHHH!

I och för sig skulle ju det riktigt stora biblioteket istället kunna säga:

- Vi har 7 miljoner böcker.

Jag tror att folk skulle förstå att det är rätt mycket det också.

Asociala medier

Det här med sociala medier fascinerar mig mycket. Twitter, Facebook, Flickr, Myspace, LinkedIn, Yourspace, Critter, LinkedOut, Lunarstorm, Spitter, Kickr, Tickr, you name it. Och så det nya då: Buzz. Smaka på ordet. Buzz. Buzz, buzz, buzz. Buzz. Visst är det fantastiskt? På Buzz kan man göra allt och lite till. Och precis som de hundra första meddelandena från Facebooks barndom så går de första buzzarna ut på att man inte förstår någonting. Det verkar vara själva grejen med sociala medier. Att man inte ska förstå något. Jag antar att det är däri det sociala ligger. Man kan samlas kring faktumet att ingen förstår någonting och det skapas en social och bra stämning.

Har ni tänkt på det här med sociala medier och hur konstigt det är? Blir det inte lite överdrivet ibland? Jo, det blir det. Det blir så socialt att det blir översocialt. Folk orkar inte med det sociala till slut. Man ska bonda med så många människor att man till slut inte står ut. Och då har det blivit ett asocialt medium. Något som inte kan vara socialt. Något som kanske gör tappra försök, men misslyckas. Och när det väl blivit ett asocialt medium kan man börja om igen och försöka få mediet att bli socialt igen. Låter som en rätt omständlig och rentav obehaglig process. Varför jobba häcken av sig för att få ett medium att vara så socialt som man vill ha det bara för att sen behöva inse att det blivit asocialt och börja om igen? Värdelöst.

Jag vet inte vilket av alla asociala medier jag ska välja. Men det verkar som att jag har valt det mest utdöda: Bloggen. Nu ska jag gå och buzza. Sen ska jag duscha.

(Jag vill bara poängtera att jag med 'medium' inte någonstans menar någon som påstår sig ha kontakt med andevärlden. Även om asociala medium också vore kul att skriva om.)

Konsten att uppfinna det fyrkantiga hjulet

Idag kom jag att tänka på ett tv-program som jag såg för ungefär 100 år sedan. Jag kommer inte ihåg vad det var för program (men om jag får gissa skulle jag säga att det var Lilla Sportspegeln med Jakob Hård, men det verkar på något sätt lite märkligt. Läs vidare så förstår ni säkert) men det handlade i alla fall om barn som hittade på egna ord. Och självklart var ju föräldrarna och alla andra vuxna som var med i programmet så fruktansvärt jävla stolta och fascinerade över dessa genier till barn. Hur som helst var det ett barn som hade kommit på det till synes briljanta verbet fickla. Till synes säger jag därför att då jag såg programmet (återigen, det var typ 100 år sedan så jag kan ha glömt något vitalt) rycktes jag med i fascinationen kring detta makalösa ord. Jag tyckte helt enkelt också att ungen var ett geni. Att fickla betyder för övrigt (om jag minns rätt) att lysa med en ficklampa på det där sättet som barn lyser med ficklampor. Det vill säga de lyser inte med den för att kunna se något i mörker utan snarare för att de tycker att ficklampor är jävligt kul. Och visst är det kul med ficklampor, men det är inte det det här inlägget ska handla om. Rent krasst skulle man dock kunna hävda att barnet hade hittat på ett annat ord för lysa med ficklampa. Detta kan ju vara fint, men det är knappast revolutionerande.

När detta enkla faktum gick upp för mig blev jag mycket besviken. Här hade ett barn som hade kommit på ett nytt ord för lysa med ficklampa fått prime time-tid i SVT och jag hade dessutom trott att barnet var ett geni. Det enda ungen hade gjort var ju att ta ett substantiv och ändrat om det till ett verb med innebörden det man gör med substantivet. Som till exempel de existerande verben bila eller cykla. Som att skära med kniv skulle heta knivla. Problemet med ett sånt här ord blir ju att om man vill lysa med en ficklampa för att faktiskt lysa upp något skulle vi behöva ytterliggare ett ord. Kanske lampla skulle kunna funka? Fast det skulle ju krocka med ordet för vad man ska kalla det en lampa gör som inte är att lysa. Vad det nu är. Ordet för att sitta på en stol skulle ju bli stola, men vad skulle ordet bli för stå på stolen? Eller ska man ha samma ord för olika saker? Jag ugnar skulle alltså kunna betyda att man bakar en kaka eller kanske att man gör lasagne eller bara att man rengör ugnen. Om vi då skulle lösa situationen genom att kalla kakbaket för kakla vad skulle vi då kalla det vi gör när vi äter kakan? Som ni märker går allt åt helvete.

Nu känns det lite som att jag har suttit och rapat upp exempel (exemplat) i en timme men det jag egentligen är ute efter är detta: försök inte att hitta på egna ord. Det finns redan jättemånga. Och OM ni kommer på ett nytt ord så ta för fan inte upp det i Lilla Sportspegeln! Ring Fredrik Lindström eller nån istället.