På min gamla lågstadieskola i skolmatsalen kunde man hitta två planscher. På den ena planschen stod det ”Frukt är godis” och bilden visade två barn som tryckte i sig päron. Den andra planschen föreställde ett potatisland och på den kunde man läsa ”Tänk om vi inte hade potatis.”. Ett budskap lätt att ta till sig, lätt att förstå och som väcker tankar. Tänk om vi inte hade potatis. Världen skulle verkligen vara upp och ner. Men att frukt är godis är inget man tar till sig på grund av övertygelse och förståelse. Att frukt skulle vara godis är något man som liten tvingas acceptera i brist på egna åsikter och självständighet. För vilket barn skulle säga emot sina föräldrar, sin lärare eller en plansch i skolans matsal?
När man konfronteras med ett konstaterande tar man direkt ställning. Antingen håller man med eller så gör man det inte. Hos mig väckte potatisplanschen betydligt större sympatier än fruktplanschen. Potatisplanschens budskap var något jag höll med om. Jag kunde plötsligt sätta mig in i en värld utan potatis. Det var betydligt svårare för mig att sätta mig in i konstaterandet att frukt är godis. För det visste jag var inte sant. Men skolan trodde nog att de hade lurat mig och alla andra barn. De hade fel, de hade inte lurat någon.
Vi lever i ett samhälle där många går runt i tron att frukt är godis. Missförstå mig rätt, de flesta vet egentligen att frukt inte är godis. Godis är syntetiskt framställt och innehåller ofta gelatin, medan frukt växer i naturen och sällan har minsta spår av gelatin. Alltså stämmer det inte rent vetenskapligt. Men redan som barn får vi höra att frukt är godis. Flertalet väljer dessutom att sprida vidare samma tro och övertygelse till sina egna barn. Hur kommer det sig att man försöker lura i människan något som bevisligen inte är sant? Resulterar inte det i att man i vuxen ålder ser tillbaka på sin barndom och tänker att man levt med en lögn?
Frukt är mycket nyttigare än godis. Ja, så är det förstås. Men håller det argumentet som grund för hela frukt är godis-rörelsen? Jag och många med mig säger nej, andra säger ja. Hade det inte räckt med att säga att frukt är nyttigare? Måste man för att kunna övertyga likna något som bevisligen inte är godis med något som är det? I ett tafatt försök att göra frukt mer attraktivt och spännande för folket i allmänhet och barnen i synnerhet har man valt att likna frukt vid godis. Frukt är jättegott, javisst! Frukt är verkligen godis! Men det är inte sant. Frukt är inte godis. Det är som att någon plötsligt skulle få för sig att säga att politik är en sällskapslek för att få barn mer vänligt inställda till det politiska systemet.
Om nu frukt verkligen är godis borde väl godis också vara frukt. Själva poängen med att likna något vid något annat är att man ska kunna göra det från båda hållen. Men jag tror de flesta är överens om att godis inte är frukt. Fråga vem som helst och du kommer få samma svar. Nej, godis är sannerligen inte frukt. Men jag kan sätta både en och två kronor på att samma person skulle kunna gå med på att frukt är godis. För det har man lärt sig i grundskolan. Att frukt är godis och att världen skulle se annorlunda ut utan potatis. Det är de två stöttepelarna på vilket vårt samhälle vilar.
Låt oss fundera på relationen frukt och godis och sätta oss in i några situationer där man, om frukt nu är godis och tvärtom, skulle kunna jämställa de båda utan konsekvenser. Vi kan börja med exemplet om lördagsfrukten. Om frukt verkligen var godis skulle andelen barn som bara får äta frukt på lördagar vara större. Barnen skulle inte få äta frukt vid något annat tillfälle, möjligtvis undantaget jul och påsk (hur svårt det än är att få in mer än en frukt i ett påskägg). Det huvudsakliga tjatet man skulle få höra i en livsmedelsbutik i en konversation mellan förälder och barn skulle röra frukt och hur mycket barnet vill ha frukt fast det inte är lördag.
Om frukt verkligen var godis skulle fruktstunden försvinna, för man kan väl inte ha en stund på dagis eller lekis där alla barnen får äta godis och lyssna på en saga? Skulle ni verkligen vilja sätta era barn på ett dagis där man inte får äta frukt för att frukt är godis? Nej, jag trodde väl inte det.
Om frukt verkligen var godis skulle den populära efterrätten päronhalvor med After Eight, som var en storsäljare under 80- och 90-talet, kunna beskrivas som godis med godis. Det låter i mina öron som något som är betydligt mer onyttigt än bara godis.
Hur tänker ni? Ni, föräldrarna som lurar i era barn att frukt är godis. Ni, lärarna som hävdar att frukt är godis och att världen skulle gå under utan potatis. Ni, fruktälskarna som vill framhäva er favoritföda utan hänsyn till vilken vändning dessa orimliga jämförelser med godis tar. Hur tänker ni?
Frukt är inte och har aldrig varit godis. Tron på att frukt är godis har förstört många barns liv och om vi inte stoppar lögnen i sin vagga kommer generation efter generation att få men för livet. Vill vi verkligen leva i en värld där folk tror att frukt är godis? Vill vi verkligen leva i en värld där barn tror att något kan vara något annat fast det inte stämmer? Hade inte ni tänkt annorlunda om frukten och godiset om ni fick en andra chans?
Kan vi nu inte enas om att frukt inte är godis? Kan vi nu inte komma överens om att frukt är frukt och godis är godis? Kan vi nu inte väcka fruktälskarna ur deras dvala och berätta för dem att spelet är slut och att frukt fortfarande bara är frukt? Allt är förlorat, allt är en stor bluff. I slutet av dagen är frukt inte godis. Tänk istället på hur världen skulle vara utan potatis.
I och med detta inlägg av det kortare slaget vill Frukt är inte godis-redaktionen önska alla sina läsare (och andra som råkar ramla över bloggen) en riktigt god jul och ett gott nytt år! Men vi börjar med god jul. Det finns nämligen en stor risk att Frukt är inte godis's årskrönika kommer dyka upp här före nyår, och i så fall vore det dumt att skriva gott nytt år på nytt.
