Frukt är inte godis hela veckan

För att ni inte ska glömma bort oss här på Frukt är inte godis-redaktionen, trots att vi inte uppdaterar bloggen särskilt ofta, kommer här en spellista som vi tror att ni kommer uppskatta. Behöver du muntras upp en regnig måndag? Behöver du stöd en stökig torsdag? Behöver du få inspiration en vanlig söndag? Ja, då kanske inte den här spellistan är något för dig. Men den kanske kan vara något för någon du känner. Så tipsa för all del.

Frukt är inte godis hela veckan

Den som först knäcker vad som är gemensamt för samtliga låtar får ett pris. (Ledtråd: Det har med veckodagar att göra.)

Annars inget nytt. Markve jobbar med fisk och jag jobbar med mig själv. Det är så vi har delat upp det. På det viset täcker vi in jordens alla varelser i vårt dagliga arbete.

Bilden har inte så mycket med själva inlägget att göra, men det var ett äpple med. Som naturligtvis inte är godis.

Huvudsaken är inte att vinna

Kära läsare (och röstare). Frukt är inte godis - partiet alltså - kammade inte hem en enda röst i riksdagsvalet. Vi delade ut lappar på Katedralskolan i Uppsala och hade inte tid att rösta. Vad är din ursäkt?

Nu tar vi nya tag. Väl mött den 14 september 2014. För hela du. Och för hel frukt.

Okej. Vi släpper det här nu. Kanske läge att ta tillbaks den gamla klassikern "Fem fakta" igen. Eller varför inte "Veckans duell".

Idag är det val - men hur blir det imorgon?

För hela dig - och för hel frukt. Frukt är inte godis - partiet alltså - är det enda partiet som står på barrikaderna. Vi är de enda som visar vad som är godis och vad som inte är det. Vi är de enda som äter kakan och har den kvar. Frågan är: Vad har du? Rösta grått idag.

Falska förhoppningar

Vi i Frukt är inte godis - partiet alltså - tror inte på att föda falska förhoppningar. Om det inte är samma sak som orealistiska mål. I så fall tror vi på det.

Löften är fri

Varje parti verkar ha någon form av officiell vallåt. Vi har försökt komma i kontakt med Electric Banana Band för att kolla om de vill plita ihop nåt. Vi har inte fått svar. Kanske får skriva nåt eget. På mandarin.

9 dagar kvar

Med nio dagar kvar har inte Frukt är inte godis - partiet alltså - visat några tecken på att klara riksdagsspärren. Men vi litar på att folk tar sitt förnuft till fånga. Ballonger till alla.

Att välja sida är kul

Vi verkar för ett mer medvetet Sverige. På ett omedvetet plan.

Valyra

Vår förhoppning är att valet 2010 ska omnämnas i historieböckerna som det valet som avgjorde allt.

Ingen kommer undan politiken

Frukt är inte godis-redaktionen kan också. Vi vill också visa att vi bryr oss. Skeptiker menar att vi är ett enfrågeparti. Men att frukt inte är godis är mångbottnat. Vi tror på det vi gör. Frågan är: gör du?

Rösta grått den 19 september. Tillsammans kan vi visa vad som är godis och vad som inte är det.

Translate this!

Att översätta texter med Google Translate är populärt. Det har det varit ett tag. Det som är ännu populärare än att översätta texter är att skratta åt de tokiga översättningarna som Google Translate gör. Men det här inlägget ska inte handla om Google Translate. Det ska handla om en fil jag hittade på min dator, som hette "Översättningar".

I filen (*.txt) har jag skrivit ner olika översättningar från TV som jag någon gång tyckt har varit roliga. Det visade sig att de flesta var ganska tråkiga. Den enda jag känner att jag kan presentera nu är den som förekom i ett avsnitt av How I met your mother. I avsnittet slår någon på en låt med bandet Cheap Trick och det översätts med "billigt trick". Påläst.

Ja, det var ju inte så kul. Då skulle ni veta vilka jag tog bort. (Typ den ur Simpsons när "okelidokeli" översätts med "okejideji".)

Har ni tänkt på förresten vad lika orden "översättare" och "översittare" är varandra? Bara en bokstav skiljer. Spooky.

Sommarstängt

Frukt är inte godis-redaktionen har sommarstängt just nu och är tillbaka igen när ni minst anar det. Lite som ni är vana vid med andra ord. Enda skillnaden är att vi nu är öppna med det. Att vi är tillbaka igen när ni minst anar det alltså. Det kan bli imorgon. Det kan också dröja en månad. Det enda säkra är att vi njuter av varje sekund av ovisshet.

För att ni inte helt ska glömma oss under sommaren (om ni inte redan har gjort det då förstås) så kommer här en rykande färsk spellista. Nu kan ni fira sommaren på samma sätt som vi. Grattis sommar!

Frukt är inte godis på sommaren

Vanliga jävla frågor

Många frågar oss på Frukt är inte godis-redaktionen varför vi är så inaktiva. I det här fallet finns ett enkelt svar: Vi har varit alldeles för begeistrade över UNT:s körblogg.

Många frågar också oss vad vi har på oss när vi bloggar. Många ställer också andra frågor. Vi får helt enkelt så pass många frågor att vi sammanställt en liten FAQ (eller som det heter på svenska: VJF - Vanliga jävla frågor) för att slippa de där allra vanligaste frågorna vi ofta får, men inte vill ha. Och vice versa.

För att i framtiden beta av de vanligaste frågorna lite mer löpande kommer vi publicera läsarbrev med frågor. Om just du har en fråga du vill ställa Frukt är inte godis-redaktionen är det bara att maila eller ringa, förutsatt att ni vet vad vi har för mailadresser respektive telefonnummer. Det går också bra att ställa frågan när ni träffar oss, förutsatt att ni vet hur vi ser ut. Slutligen går det också bra att kommentera på inlägget med en fråga, förutsatt att ni har fingrar.

FAQ - Vanliga jävla frågor

1. Vad har ni på er när ni bloggar?

Svar: Markve har oftast inte på sig något alls, möjligtvis ett plommonstop. Peppen har en baddräkt från sekelskiftet.

2. Bloggar ni någonsin om djur?

Svar: Oftast inte, nej. Det här är en fråga man lätt kan få svar på genom att faktiskt läsa bloggen.

3. Om frukt är godis, vad är då godis?

Svar: Frukt.

4. Jag har extremt ont i vänster axel, vad kan jag göra åt det?

Svar: Det känns inte som att den här frågan är riktad till oss. Vi föreslår att fråga en läkare istället!

5. En gång läste jag ett inlägg om medeltidsveckan på Gotland - var det på den här bloggen?

Svar: Antagligen inte, nej. Vi jobbar varken med medeltid eller Gotland.

6. Kommer ni spela någonting på Hultsfredsfestivalen i sommar? Det var så trevligt förra året!

Svar: Vi tror du förväxlar oss med Kings of Leon. Som förresten inte heller är godis.

7. Kommer ni spela någonting på Arvikafestivalen i sommar? Det var så mysigt förra året!

Svar: Vi tror du förväxlar oss med Bob Hund. Men ja, i sommar kommer vi!

8. Är det sant att Markve har ett vedträ istället för högerarm?

Svar: Haha, nej, he wish. Däremot har han en fin servis hemma. Men det kanske inte var svar på frågan?

Re: Svar: Egentligen inte.

Re: Re: Svar: Nej, okej.

9. Mina svärföräldrar kommer på besök i helgen och jag tänkte bjuda på ost med något passande vin till. Så därför undrar jag: Är det oartigt om jag inte erbjuder dem att sova över?

Svar: Rent spontant skulle vi nog säga nej. men i slutändan har det väl att göra med var de bor annars och om de skulle kunna ta sig hem på natten.

10. Namnge de fyra evangelisterna och skriv allt du vet om deras gärningar. (5 p)

Svar: Nu var ju inte det där en fråga, men fine. Paul, John, George och Ringo. Och Pete Best. De red land och rike runt och tvingade alla att skattskriva sig. De tog också från de rika och gav till varandra i härlig symbios.

Räkor är inte godis

Idag när ena halvan av Frukt är inte godis-redaktionen var på den lokala ICA-butiken såg jag den här reklamskylten och var förstås snabbt framme med mobilkameran (eller kameramobilen) för att föreviga den. Jag tänker nu använda mig av ett, för Frukt är inte godis-redaktionen, nytt grepp: låta bilden tala för sig själv.

Proffs

Kära blogg,

Häromdagen såg jag ett teveprogram som sponsrades av det mer eller mindre okända företaget Vianor. Vianor är tydligen ett företag som byter däck åt folk (gör inte bensinmackar sånt?). Som om inte det här vore nog för att skriva ett härligt blogginlägg har också Vianor en mycket speciell slogan. Den lyder som följer:

- där proffsen byter däck.

Det här gjorde mig väldigt förbryllad. Vilka proffs? Jag har grubblat en del på det här och för er bekvämlighet har jag brutit ner mina teorier i 3 olika typer av proffs som kanske byter sina däck hos Vianor.

1. Random proffs. Den här kategorin innefattar alla som är proffs på något. Denna kategori har jag valt att ytterliggare dela upp i två delar: proffs som i sportproffs (Zlatan) och proffs som i människor som gör något för pengar (proffessionell yrkesutövning alltså). Oavsett vilket av de här alternativen det är Vianor egentligen menar kan vi konstatera att det är en ganska lam anledning till att välja Vianor.

Vianor - där fotbollsproffsen byter däck. Eller: Vianor - där människor som har ett jobb byter däck. Båda dessa slogans skulle vara mer specifika men om möjligt ännu sämre än originalet.

2. Bytadäckproffs. Den här kategorin innehåller alltså de människor som jobbar med att byta däck. Vianor menar kanske att det är de här personerna som byter sina egna, privata däck hos Vianor. Men om de här personerna är proffs på att byta däck, varför skulle de då åka till Vianor för att byta sina däck? Är det inte troligare att de byter sina däck på egen hand? De är ju ändå proffs.

Vianor - där de som är proffs på att byta däck byter däck när de inte längre orkar byta däck på egen hand.

3. Bilproffs. Nu börjar vi närma oss nånting här. I den här kategorin hittar vi människor som jobbar med att köra bil. Det kan vara allt från buss- och taxichaufförer till Formel 1-proffs. Kanske är det de här individerna som reklamen syftar på. Men vänta nu. Bussar byter väl sina däck i ett jättestort bussgarage och samma sak med taxibilar. Och Formel 1-bilar byter ju sina däck på tre sekunder på en liten avfartsväg. Det har man ju sett på tv. Okej, men de här människorna kanske har privata bilar som inte är bussar och Formel 1-bilar. Och när de ska byta däck på sina privata bilar kanske de åker till Vianor.

Vianor - där de som har till yrke att köra ett fordon med hjul, till exempel busschaufförer, byter däck på sina privatägda fordon.

Så måste det vara. Men det känns ju också som ett ganska lamt argument. Och förresten, vem fan bryr sig om var man har bytt sina däck så länge man har rätt däck? Det lär ju knappast märkas någon större skillnad på bilen.

Fan, nu körde jag in i en lyktstolpe igen. Jag borde verkligen ha bytt mina däck hos Vianor.

Facebookjunkie

Häromdagen kom jag på att jag med största sannolikhet är en Facebookjunkie (i.e. en person som är stark beroende av Facebook och inte kan leva ett normalt liv utan Facebook). Alla Facebookberoenden yttrar sig säkert på olika sätt men just mitt beroende yttrar sig i att jag MÅSTE läsa alla statusuppdateringar som mina vänner har skrivit. Dagen börjar med att jag tar mig en morgonfix där jag går igenom alla inlägg som har gjorts sedan jag gick och la mig kvällen före. Det brukar vara en sisådär 15-20 inlägg av varierande djup och kvalitet. Ofta handlar inläggen om saker som man gör på morgonen ”...har ätit en härlig frukost” ”...börjar dagen med sovmorgon :-)” ”...MÅSTE VERKLIGEN PLUGGA ARSLET AV SIG IDAG!! OMG!” och liknande. Därefter kanske jag dyker lite djupare i nyhetsflödet, kollar några roliga bilder (alt. kollar på bilder av mig själv för att få en egoboost. Oftast funkar det sådär.), och kanske läser jag nåt om Peppens framgångar i Farmville eller Mafia Wars. Sen går jag över till Gmail och läser och skriver ett och annat mail. Men jag är ändå inloggad på Facebook hela tiden så att jag ungefär var tionde minut kan kolla om det är någon som har uppdaterat sin status eller nåt. Sen är det dags att lämna datorn och springa runt och göra andra viktiga saker. Sen kommer jag hem igen på eftermiddagen nån gång och det jävlar ska det Facebookas. Och ojojoj vad det har hänt saker då. Folk har uppdaterat statusar och blivit vänner med varann och odlat påskliljor och har gjort ett quiz om kändisar och kommenterat på en tokrolig bild och fan och hans moster. Det här momentet kallar jag eftermiddagsfix. Det kan vara dagens fetaste dos Facebook. Jag hänger på Facebook kanske några timmar under tiden som jag svarar på dagens mailskörd och läser diverse bloggar, för vid det här laget brukar de bloggar som uppdateras mer eller mindre dagligen ha ett nytt spännande inlägg att bjuda på. Därefter är det kväll. Då lagas det mat hos Frukt är inte godis-redaktionen och sen kollas det på tv. Där ser man en massa dumma översättningar och dålig reklam som jag tänker att jag ska blogga om. Men inte fan gör jag det. Istället skriver jag upp vad som var roligt på en lapp och sen slänger jag lappen. Eller så låter jag lappen ligga på ett riktigt bra ställe där jag sen hittar den två veckor senare och inte fattar vad som är roligt. Efter tv-sessionen är det dags att kolla av den sista mailskörden för dagen. För vid den tiden har de flesta vanliga människor gått och lagt sig och aktivitet på mailen sjunker avsevärt och man kan således maila i lugn och ro. I samband med mailandet tar jag mig dagens sista Facebookfix. Jag kallar den nattafixen (p.g.a. att denna fix oftast sker nattetid). Vid den här tiden handlar de flesta inlägg om saker som man gör på kvällen ”...borde kanske sova lite J” ”...har haft en riktigt underbart härlig dag!” ”...ställer väckarklockan på 05.30 och hoppas på det bästa...” ”...sömnlös i ...”. Men detta är även tiden på dygnet då man kan kolla av spännande inlägg som man har missat tidigare under dagen eftersom att aktivitet är så låg just då (det ska sägas att klockan vid det här laget är ca 01.37). Dessutom är det ett perfekt tillfälle att gratulera folk som fyller år och (allt som oftast) hinna först (eller näst först, Peppen brukar faktiskt hinna före. Dessutom ska det tilläggas att jag för det mesta glömmer bort det där med födelsedagar. Så nu vet ni, om ni känner er negligerade så beror det bara på att jag glömmer bort, inte på att jag hatar er).

Allt det här är väl okej kan jag egentligen tycka men häromdagen slog det mig att de flesta statusuppdateringar som jag läser tillhör människor som jag verkligen inte har någonting att göra med. Ni vet såna som man gick på samma dagis som eller nåt. Jag skiter väl för fan i vad de gör. Och då säger någon, ja men det går ju att blockera folk. Ja visst, säger jag, men då skulle jag ju behöva blockera 300+ pers och det orkar jag inte göra. Dessutom tycker jag inte att det känns helt schysst. ”ja, absolut, vi kan bli vänner. Men bara så du vet så kommer jag att blockera allt du gör.” Så nu har jag bestämt mig för att ta ett uppehåll från Facebook. Eventuellt kommer jag att festFacebooka, men där går gränsen.

Tack för den här tiden Facebook! Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig.

Grattis och hurra

Nåt vi helt har missat här på Frukt är inte godis-redaktionen är att vi firar ett år i år. Närmare bestämt den 16 mars. Nu har det nästan gått en månad sen vi fyllde ett år. Och det missade vi. Det känns lite pinsamt. Med tanke på att vi uppdaterar så sällan så borde vi väl ändå kunna klämma ur oss ett inlägg om att vi fyller ett år. Eller? Nej, uppenbarligen inte. Men här kommer ett något försenat grattis från oss till oss.

Grattis oss.

Den där dagen då vi skapade bloggen (16 mars) skrev vi fem inlägg. Totalt har vi publicerat 68 inlägg på bloggen. Fem inlägg är typ 7 procent. Vilket kan funka för en klosteröl, men i bloggvärlden håller det inte.

Vi var unga och hungriga den där dagen (16 mars). Vi publicerade fem briljanta inlägg. Bland annat ett om att vi hade startat bloggen. Och ett om sömn. Det om att vi hade startat bloggen genererade 10 kommentar. Så många har vi inte fått sen dess. Nyhetens behag. Den dagen (16 mars) var vår blogg det största som hänt. Det är fortfarande det största som hänt för många. Mest för mig och Markve, men också för våra trogna läsare (alltså Ulrika och Anna-Lena) samt för internet, som får ytterligare en blogg att bidra med till miljarder människor världen över.

Det här inlägget blir vårt 69:e inlägg. Så alla siffror jag rabblat upp stämmer inte alls.

Grattis oss.

Mardröm

Inatt drömde jag en mardröm om att vår blogg hade blivit nedstängd för att vi uppdaterade den för sällan. SÅ dåligt samvete har jag för den senaste tidens brist på inlägg. Bara så ni vet.

Sann historia.

Kylskåpet

Det här är en historia ur mitt alldeles vanliga liv. Den är varken rolig eller intressant. Men den är i alla fall sann. Enjoy!

Klockan är tre minuter över tolv.

Jag tänker att snart borde väl ändå kylskåpsmannen dyka upp. Sen tänker jag: eller inte. Han sa ju faktiskt någon gång mellan tolv och två. Det kan ju betyda att han kommer dyka upp klockan kvart i två. Fan va jobbigt att han inte var mer specifik tänker jag nu. Typ: jag kommer någon gång mellan sju över tolv och elva över tolv. Det hade känts lite lättare att planera. Det är ju anledningen till att man bestämmer klockslag exakt och inte med några timmars marginal. Vi ses på stan någon gång mellan ett och fyra imorgon. Det skulle ju kunna resultera i att man blir arg. Eller ledsen. Men för hantverkare och tekniker och UPS så verkar det vara okej att vara jävligt oprecis. UPS förresten, don't get me started. De har ju typ två tider per dag. Före tolv eller efter tolv. Eller nåt i den stilen i alla fall. Vi ses på stan efter klockan tolv! Hejhejkramkram.

Bakgrundsstory: mitt kylskåp gick sönder och nu ska det komma en man för att laga detta kylskåp. Hans namn är Kylskåpsmannen. (egentligen är det Jörgen fick jag höra sen, men Kylskåpsmannen känns bättre. Det är lite ovanligare och dessutom heter han det han är, och det är ju väldigt praktiskt)

Så, vidare med mitt liv. Klockan är nu tolv noll fyra. Det knackar på dörren. Det är Jörgen. KylskåpsJörgen. Han säger hej och jag säger stig på. Han tar med sig ett gäng verktyg in. En pump, en stor väska, en verktygslåda, en röd slang och en blå slang. De typiska kylskåpsverktygen tänker jag. Lite som att sotare har såna har jättestora dammvippor som de rensar skorstenarna med. Kanske inte riktigt lika klassiskt med kylskåpsverktyg, men ni fattar.

Efter att jag har förklarat ungefär var som är fel med kylskåpet ('det är trasigt') frågar Jörgen om man kan öppna fönstren? Jag tänker: nej, Jörgen. Det här är fönster som man INTE kan öppna. Vi har även en dörr som man inte kan öppna. Men det jag säger är: ja, det går bra.

Vid det här laget börjar jag fundera på om det är nu man frågar om Jörgen vill ha kaffe. Och sen tänker jag nej men gud va jobbigt att behöva krångla sig fram till kaffebryggaren nu när han är där och mekar. Och dessutom, det är ju inte som att han är här för att jag vill det. Han är ju här för att han måste. Så jag beslutar mig för att skita i kaffet och det sociala spelet och istället försvinna in på ett annat rum och stänga dörren och låtsas göra nåt fruktansvärt viktigt.

Det bankas och sågas och donas i köket och när det börjar låta som att han är klar uppstår det ett konstigt ljud. Det låter lite som en hund som hyperventillerar. Eller typ flåsar. Ni vet när hundar har sprungit runt och jagat en boll jättelänge och har blivit helt utmattade av det och tungan hänger ner till marken. Ljudet kommer liksom i en sekvens som börjar med den hyperventilernade hunden och slutar med massa mekaniskt slammer. Det måste alltså vara någon slags robothund. Detta upprepas hundramiljoner gånger och jag inser att det nog inte är en robothund (för SÅ dålig kondition har inga hundar, inte ens robothundar) utan snarare pumpen som Jörgen hade med sig. Såklart. Hade dock varit lite roligare med en robothund. En kylskåpsrobothund.

Nu ska Jörgen gå. Jag frågar vad det var för fel på kylskåpet och Jörgen svarar att det var kompressorn. Jag säger jaha och inser att det var jävligt dumt att fråga överhuvudtaget. Dels för att jag inte bryr mig, bara kylskåpet funkar och dels för att jag inte kan nånting om kylskåp. Förutom att de är kalla och man kan ställa in mat i dem och sådär.

Nu har Jörgen gått.

Hejdå.

Ursäkta röran, vi skriver om!

När man loggar in på Blogspot för att skriva ett nytt inlägg här på bloggen så kan man också välja att redigera gamla inlägg. Då dyker det upp en lista med alla gamla inlägg, och man kan redigera dem alla lite hur man vill utan att det ändrar publiceringsdag. Det här kan man ju missbruka ganska lätt genom att jag kan redigera Markves inlägg och han mina. Och nu när jag tänker på det har jag hittat flertalet inlägg som jag skrivit men inte känner igen att jag skrivit. Kanske har Markve varit där och pillat. Å andra sidan har han då gjort det med finess, för det är ingenstans det står något elakt. Men såna är vi här på redaktionen. Snälla.

På listan med alla inlägg står det också om inläggen blivit publicerade eller inte. Det här kan ju låta konstigt, men man kan spara inlägg som utkast också. Det har tydligen jag och Markve gjort. Fyra gånger. Markve har sparat tre. Jag har sparat ett.

8 oktober planerade jag tydligen att skriva ett inlägg med titeln "This is Herta!". Det skulle handla om Nobelpriset i litteratur och att jag hade tippat på Samuel Fröler. Inte särskilt kul, kan man tycka. Titeln var antagligen det roligaste med det inlägget, vilket kanske också bidrog till att inlägget aldrig blev publicerat. Såhär i efterhand kan jag känna att det var ett klokt val. "This is Herta!" är ett typiskt sånt skämt som är lite kul först, men som sen blir tråkigare och tråkigare för varje gång man säger det högt.

Under 18 mars 2009 hittar man Markves utkast till inlägget "En frukt, en godis, kalla det vad du vill du...". Det här gör mig lite nyfiken. Vad är det egentligen vi får kalla för vad vi vill? Är det till exempel banan? Är det lakritsbåtar? Varför har han skrivit "en godis"? Är det i själva verket så att han upptäckte efter att rubriken skrivits att han avhandlat inläggets syfte redan i rubriken och sen la ner för att sekunden senare skriva om veckans fight Bloggen vs Boken? Eller är det bara referensen till Alejandro Fuentes Bergström han är ute efter? Eller var det i själva verket så att han var inne och tassade på hela vår bloggs värdegrund, då man i utkastet kan läsa: "Jag har funderat lite på det här med frukt och godis. Egentligen känns det lite som att frukt inte är godis är lite gammalt.". Kanske la han ner inlägget då han hunnit använda ordet "lite" tre gånger i de två första meningarna.

Men nu kommer vi till det mest briljanta. Bara några minuter efter att inlägget om Bloggen vs Boken publicerats sätter Markve igång med ett nytt inlägg. Den här gången kallar han det för "Mobildöd". I utkastet står det att hans mobil har slutat fungera och att det slagit honom hur beroende man är av att hela tiden vara tillgänglig, men att han samtidigt blir mer stressad av när folk inte kan nå honom än tvärtom. Sen skriver han "Det här är ju" och slutar mitt i en mening. Antagligen för att telefonen helt plötsligt började fungera. Eller så dog bloggen. Det hade inte förvånat mig om nästa utkast hette "Bloggdöd".

Det kanske konstigaste utkastet jag hittade här i min lilla lista är det som heter "äger" från 25 juni. I utkastet står det ingenting. Och rubriken är skriven precis sådär. äger. Med liten bokstav. Det här gör ju att man blir sjukt nyfiken. Vad är det Markve egentligen äger? Är det han som äger? Äger han någon? Eller tvärtom? Varför har han skrivit med liten begynnelsebokstav? Missade han första tangenten och skulle egentligen skriva "Säger"? Inte för att det hade blivit mer begripligt, men ändå. Häger? Väger? Jäger? Använder Markve bloggen som ett anteckningsblock (anteckningsblogg, höhö) eller någon form av kom ihåg-lista? "Kom ihåg 'äger'. Glöm det aldrig." kanske han sa till sig själv men var till slut tvungen att skriva upp det. "Har jag papper och penna? Nej, men jag har en blogg. Låt mig skriva det där." Frågan är nu om Markve verkligen kom ihåg "äger" i slutändan? Eller om han glömde bort det till slut. "Markve, kom du ihåg att du skulle hämta äger? - Nej, helvete, det glömde jag! Då måste ju äger stå kvar och vänta på fotbollsträningen!"

Svaren på många av alla mina frågor om Markves ofärdiga inlägg kommer nog aldrig kunna besvaras. Och något säger mig att inte ens Markve kan förklara hur han tänkte. De opublicerade inläggen får helt enkelt bara vara barn av sin tid, levande dokument som aldrig fick se dagens ljus etc.

Hoppas ni känner att ni fick komma oss lite mer in på djupet nu. Vi känner inte er alls, så det var uppenbarligen inte ett tvåvägsinlägg det här. Den enda lärdom jag tror man kan dra av det här inlägget är att rensa lite oftare bland utkasten. Eller bland orden. Ibland kanske det helt enkelt räcker med att skriva "äger". Räcker så. äger.

Curling i ett ord

Nu när OS är slut är det dags för oss att ta tag i verkligheten igen. Men först några väl valda ord om curling.

Curling är ju en sport som egentligen är otroligt tråkig men eftersom Sverige är bra i det så kollar vi på det ändå. Och jag är jävligt glad att jag kollade på det för sällan har jag blivit så positivt överraskad av en kommentators ordval som när Katarina Hulting säger följande:

- Oj, det där är en riktig rackabajsare!

Hon plockade upp ett ord från bottnen av barndomens glänsande sjö, putsade av det, gav det nytt liv och slängde in det i en curlingmatch. Underbart! Detta fick ju naturligtvis oss på redaktionen att hoppa högt av glädje och välkomna tillbaka detta förlorade ord. Därför ber vi er nu alla att göra detsamma. Ta till er ordet rackabajsare och sprid det för vinden! Det är curlingen värd.

Veckans mått - hyllmeter

Vad är en hyllmeter?

En hyllmeter är i princip en helt vanlig meter med den avgörande skillnaden att den utgörs av böcker som står i en bokhylla. (Som att en gatmeter skulle vara en meter bestående av kullerstenar på en gata.) Då kan man ju fråga sig varför man måste ha ett särskilt mått på böcker i en bokhylla och inte bara använda sig av måttenheter som redan finns? Eller kanske framförallt komma på ett bättre sätt att mäta böcker på. Jag föreslår enheten styck. Det känns på något sätt mer naturligt att mäta böcker i styck än i längd.

- Hur mycket böcker läser du på ett år?

- Ja, kanske 0,23 hyllmeter ungefär.

- Jahaja. Är det en väldigt tjock bok då eller är det flera smalare?

- Nej, det vet jag inte. Jag vet bara att det är 0,23 hyllmeter. På ett ungefär.

Kanske har den här enheten vuxit fram därför att man kan mäta böcker på olika sätt. Till exempel kan man ju lägga ut massa böcker på golvet i en lång rad, eller varför inte stapla dem på varann på högkant? När man har staplat böcker på högkant i en meter så utgör dessa böcker trots detta inte en hyllmeter. Men det beror inte på att de inte står i en hylla för böcker som står fint efter varann på golvet kan ändå mätas i hyllmeter. Bokhyllan är alltså inte den avgörande faktorn här. Och inte heller längden som böckerna utgör. Istället verkar det som att det är sättet man placerar böckerna på som tillsammans med längden och det faktum att de går att placera i en bokhylla utgör grunden för vad en hyllmeter är. Aningen komplicerat, men för snickaren som kom på enheten var säkert allt glasklart.

Okej, men varför behövs måttet hyllmeter? Jo, därför att riktigt stora bibliotek ska kunna säga saker som:

- Du, vi har 140 000 hyllmeter böcker,

och vanliga människor kommer att förstå att det är jävligt mycket böcker.

- 140 km liksom! 14 mil! Böcker! AAAHHH!

I och för sig skulle ju det riktigt stora biblioteket istället kunna säga:

- Vi har 7 miljoner böcker.

Jag tror att folk skulle förstå att det är rätt mycket det också.

Asociala medier

Det här med sociala medier fascinerar mig mycket. Twitter, Facebook, Flickr, Myspace, LinkedIn, Yourspace, Critter, LinkedOut, Lunarstorm, Spitter, Kickr, Tickr, you name it. Och så det nya då: Buzz. Smaka på ordet. Buzz. Buzz, buzz, buzz. Buzz. Visst är det fantastiskt? På Buzz kan man göra allt och lite till. Och precis som de hundra första meddelandena från Facebooks barndom så går de första buzzarna ut på att man inte förstår någonting. Det verkar vara själva grejen med sociala medier. Att man inte ska förstå något. Jag antar att det är däri det sociala ligger. Man kan samlas kring faktumet att ingen förstår någonting och det skapas en social och bra stämning.

Har ni tänkt på det här med sociala medier och hur konstigt det är? Blir det inte lite överdrivet ibland? Jo, det blir det. Det blir så socialt att det blir översocialt. Folk orkar inte med det sociala till slut. Man ska bonda med så många människor att man till slut inte står ut. Och då har det blivit ett asocialt medium. Något som inte kan vara socialt. Något som kanske gör tappra försök, men misslyckas. Och när det väl blivit ett asocialt medium kan man börja om igen och försöka få mediet att bli socialt igen. Låter som en rätt omständlig och rentav obehaglig process. Varför jobba häcken av sig för att få ett medium att vara så socialt som man vill ha det bara för att sen behöva inse att det blivit asocialt och börja om igen? Värdelöst.

Jag vet inte vilket av alla asociala medier jag ska välja. Men det verkar som att jag har valt det mest utdöda: Bloggen. Nu ska jag gå och buzza. Sen ska jag duscha.

(Jag vill bara poängtera att jag med 'medium' inte någonstans menar någon som påstår sig ha kontakt med andevärlden. Även om asociala medium också vore kul att skriva om.)

Konsten att uppfinna det fyrkantiga hjulet

Idag kom jag att tänka på ett tv-program som jag såg för ungefär 100 år sedan. Jag kommer inte ihåg vad det var för program (men om jag får gissa skulle jag säga att det var Lilla Sportspegeln med Jakob Hård, men det verkar på något sätt lite märkligt. Läs vidare så förstår ni säkert) men det handlade i alla fall om barn som hittade på egna ord. Och självklart var ju föräldrarna och alla andra vuxna som var med i programmet så fruktansvärt jävla stolta och fascinerade över dessa genier till barn. Hur som helst var det ett barn som hade kommit på det till synes briljanta verbet fickla. Till synes säger jag därför att då jag såg programmet (återigen, det var typ 100 år sedan så jag kan ha glömt något vitalt) rycktes jag med i fascinationen kring detta makalösa ord. Jag tyckte helt enkelt också att ungen var ett geni. Att fickla betyder för övrigt (om jag minns rätt) att lysa med en ficklampa på det där sättet som barn lyser med ficklampor. Det vill säga de lyser inte med den för att kunna se något i mörker utan snarare för att de tycker att ficklampor är jävligt kul. Och visst är det kul med ficklampor, men det är inte det det här inlägget ska handla om. Rent krasst skulle man dock kunna hävda att barnet hade hittat på ett annat ord för lysa med ficklampa. Detta kan ju vara fint, men det är knappast revolutionerande.

När detta enkla faktum gick upp för mig blev jag mycket besviken. Här hade ett barn som hade kommit på ett nytt ord för lysa med ficklampa fått prime time-tid i SVT och jag hade dessutom trott att barnet var ett geni. Det enda ungen hade gjort var ju att ta ett substantiv och ändrat om det till ett verb med innebörden det man gör med substantivet. Som till exempel de existerande verben bila eller cykla. Som att skära med kniv skulle heta knivla. Problemet med ett sånt här ord blir ju att om man vill lysa med en ficklampa för att faktiskt lysa upp något skulle vi behöva ytterliggare ett ord. Kanske lampla skulle kunna funka? Fast det skulle ju krocka med ordet för vad man ska kalla det en lampa gör som inte är att lysa. Vad det nu är. Ordet för att sitta på en stol skulle ju bli stola, men vad skulle ordet bli för stå på stolen? Eller ska man ha samma ord för olika saker? Jag ugnar skulle alltså kunna betyda att man bakar en kaka eller kanske att man gör lasagne eller bara att man rengör ugnen. Om vi då skulle lösa situationen genom att kalla kakbaket för kakla vad skulle vi då kalla det vi gör när vi äter kakan? Som ni märker går allt åt helvete.

Nu känns det lite som att jag har suttit och rapat upp exempel (exemplat) i en timme men det jag egentligen är ute efter är detta: försök inte att hitta på egna ord. Det finns redan jättemånga. Och OM ni kommer på ett nytt ord så ta för fan inte upp det i Lilla Sportspegeln! Ring Fredrik Lindström eller nån istället.

Att leva på kanten

Vi på redaktionen för Frukt är inte godis tycker om flera olika saker. Men något som vi tycker om mer än allt annat är att leva farligt. Eller on the edge som vi brukar säga till varann.

Lilla spöket Laban

Det finns mycket som tyder på att Linda Skugge använder sig av en spökskrivare när hon publicerar artiklar och krönikor, men mest är det en sak: Ingen kan vara så korkad.

Och bara så ni vet, så skulle det aldrig falla mig in att skriva om det här. Jag tror aldrig det har hänt att jag tycker något är pinsamt.

Eller, va? Jo.

En bild säger mer än tusen ord

Eller? Säger verkligen en bild mer än tusen ord?

Jag har funderat på det här ett tag och jag måste säga att jag är jävligt skeptisk. Okej att det finns vissa bilder som säger mer än tusen ord men att alla bilder skulle vara mer värda än tusen ord? Nej, där sätter jag ner foten. Det är ju fan inte sant. Det finns ju så fruktansvärt mycket dumma bilder som inte säger ett skit. Där har du fyra ord. Varken mer eller mindre.

Tänk på saken, tusen ord. TUSEN ord! Det är fruktansvärt många ord det. Äckligt många ord, skulle många hävda. Ja, det går nästan inte att förstå hur många ord det är. Tänk vad mycket man kan säga med tusen ord. Jag gissar att den som kom på uttrycket en bild säger mer än tusen ord nog inte var en sådan hejare på det här med ord. Istället för att säga jag hatar dig till sin värsta fiende kanske han istället målade en bild på en dödskalle (dödskalle, förresten? Vafan är det för ett jävla ord? Klart som fan att skallen är död. Det är ju bara en SKALLE. Visa mig en skalle som lever och inte sitter fast på en kropp. Nej förresten, gör inte det. Det skulle vara rätt äckligt.). Och det kanske funkar för vissa. Men troligtvis inte för de flesta. Och betänk detta: med tusen ord skulle han kunna ha sagt jag hatar dig 333,33333333 gånger. Och det känns kanske lite värre än en bild på en dödskalle. Eller vad vet jag.

Vidare menar man ju med uttrycket en bild säger mer än tusen ord att ord inte skulle kunna betyda mer än en sak. Och det är väl ändå inte sant. Tänk om det är ett ord som betyder fyra saker. Eller tusen ord som betyder fyra saker. Då betyder helt plötsligt en bild 4000 ord. Eller om det är tusen ord som inte betyder någonting, typ buinf, då betyder således en bild ingenting. Jag vill mena att det finns massor av ord som betyder massor av olika saker och får en att känna massor av olika saker. För att göra ett vetenskapligt experiment låt oss säga att vi har ett ord som betyder 2 saker. Och så lägger vi därtill ytterliggare ett ord som betyder två olika saker. Då är vi uppe i totalt 4 olika kombinationer av orden. Och om man forstätter så kan man komma upp i tusen olika varianter på bara några få ord! Alltså en bild säger mer än några få ord är nog ett mer korrekt ordspråk. Inte lika catchy men troligtvis mer sant. (Okej, det där var ett rätt dåligt vetenskapligt experiment, men å andra sidan har ju jag aldrig utgett mig för att vara varken vetenskaplig eller experimentell)

Och, för att 'prove my point': vilka tusen ord säger den här bilden?

Vita lögner

"Vad hände med nyårslöftet om att uppdatera bloggen oftare?" frågar vän av ordning. "Vad hände själv, gubbjävel?" frågar vi på redaktionen. Just det.

Nyårskrönika

Vi har kommit till den stunden på året då vi på Frukt är inte godis-redaktionen summerar det år vi lämnat bakom oss. 2009. Svininfluensans år. Eller året då vi alla började skriva provocerande ord på internet för att se hur mycket koll FRA egentligen har. Året då en hel värld sörjde Michael Jackson och året då Christer Fuglesang fick åka upp i rymden igen (han börjar nästan få rutin nu). 2009 var året då Tiger Woods spelade golf. Inget mer.

2009 var också året som kom efter 2008, även om många hade hoppats på att få uppleva 2007 igen. Dessutom fick vi under förra året lära känna tre underbara fruar i Hollywood. Det är förresten intressant att just jag tar upp Hollywoodfruarna, eftersom jag såg dem först för några dagar sedan och fick väldigt värdefulla tips om hur man ska göra när man har för mycket läppstift på sig och det kladdar av sig på vinglas. Tack för det.

Här på redaktionen var 2009 det år då vi kunde konstatera att frukt inte är godis i Grythyttan, Virserum, Vadstena, Strasbourg, Paris, Osnabrück, Flörsheim, Köpenhamn, London, Barcelona, Helsingfors, Åbo och Nyköping heller. Vi ska kolla upp resten snart.

Annars hände det inte så mycket 2009. Inte lika mycket som det har hänt alla andra år. Jag passade på att gå in på Wikipedia för att kolla lite på vad jag hade missat. Och det var väldigt mycket. Jag kände igen några punkter, men resten inte alls. Det är bara att bita i det sura äpplet (som inte är godis) och erkänna sig besegrad. You got me, 2009. You got me good.

Men för att våra läsare inte ska bli helt lottlösa kommer här en kort lista över årets bästa, alla kategorier (utom en, årets radiopersonlighet kommer inte vara med):

Årets album: Melody Gardot - My One and Only Thrill (jag har inte lyssnat på albumet alls, men sett reklamen 5 miljarder gånger)

Årets låt: Olle Ljungström - Vila vid denna källa

Årets film: Alvin and the Chipmunks - The Squeakquel

Årets händelse: Berlinmuren faller (det här kan också ha hänt för 20 år sedan)

Årets träd: Alm och bigarrå

Årets soppa: Borstj (också årets soppa 1974)

Årets maträtt: Borstj (också årets soppa)

Årets Facebook-grupp: Vi som vill jobba på Uplands Nation (29 medlemmar i skrivande stund)

Årets pryl: Huvudmassören

Årets hund: Den här (ingen aning om vad den heter, vi kan kalla den Elton Johnny)

Årets polishund: Den här (han heter säkert Bengt Svensson)

Årets Börje: Salming (tätt följd av Ahlstedt)

Och slutligen, kategorin som är värld att utveckla...

Årets personlighet: Björn Ranelid. Denne man bland möss, vars förträfflighet ligger bortom det vi någonsin kunnat ana och framför det vi inte ser. Mannen som kan uttrycka sig om vadsomhelst närsomhelst och hursomhelst utan att bry sig, eller genom att bry sig. Ingenting är för litet eller för stort för honom, there ain't no mountain high enough. Björn Ranelid. Smaka på namnet. Han lär göra det.

2010 kommer bli ett år fyllt av skratt. Och av gråt. Och av mycket, mycket mer. Vi lovar att hålla ställningarna på bloggen och uppdatera om var frukt är godis (ingenstans) och var det inte är det (överallt). Men en sak är säker: 2010 är med allra största sannolikhet bloggens år. Det är dags att bloggen får ett uppsving. Starta din egen blogg och märk snabbt att folk hyser ett oerhört stort intresse över vad du har att säga.

Gott nytt år!