Turnéminnen

(Vilken oerhört pretentiös titel det här inlägget fick. Jag ber om ursäkt lite grann. Eller så kanske jag ändrar den lite senare. Vi får se. Något av det blir det i alla fall.)

Den oerhört uppskattade (och överskattade) turnébloggen som snittade på 0,4 inlägg per dag kräver en resumé av det som faktiskt egentligen hände. Och det kommer jag göra genom att bara rabbla upp random grejer så det blir lättöverskådligt och så jag slipper skriva så himla mycket.

Turnéminnen från Allmänna Sångens sommarturné 2009: Alla skador (ett skrapat glasöga, ett blåöga, två stukade fingrar, en stukad fot (och en annan stukad fot sen förut), 2 miljoner knottbett och en förkylning), alla bibbidi-babbidi-bobbidi-babbidi (http://www.youtube.com/watch?v=9JhuOicPFZY), slutfesten där fotoblixtarna gick varma och Alexander blev blind, Dr. Krukas hjälteinsats när han släckte en eld under lördagens frukost genom att blåsa på den och sen lägga en handduk över, relax på Gustavsviks bad, sol och bad, sol, bad, det tyska paret på Hotell Dacke, systemet i Örebro, Näcknytt, ungdomarna från Örebro, skolbespisningen i Målilla, knotten, knytten, Svante, Carl-Jan Grankvist, tyskarna som klagade på sången i Grythyttan, Steins stunder av överklass, Forsen, som flickan sa, Family Guy, Juno, you know, coverbandet, rosévinet, när Amanda bjöd på juice (tokigt), Cillas hejdå-shot, Olofs barnota, PeterBladhs skratt, sol och bad, Michael Jackson, Kenneth, pingisbordet, spexen, sångerna, stående ovationerna, stående invasionerna, Folke rastar hunden, Dumle-klubborna, det stängda systemet i Vadstena, tjaba, bibbidi-babbidi, fotona, kramarna, människorna, skadorna (igen), sol och bad, spådomarna, Ola, Carl-Jan, maten på Grythyttan (det var gott), Glasriket, Andreas Ravelli och mycket, mycket mer.

Äh, vafan, det här går ju inte. Försök själva sammanfatta en toppenturné. Inte så jäkla lätt. Det finns bilder. Om man frågar snällt kanske man får se dem. Men antagligen inte. Här nedanför kan man hursomhelst se en bild på en tokrolig Markve utanför Vadstena klosterkyrka.

Gustavsviks bad

Hej blogg!

Nu sitter Frukt är inte godis på Gustavsviks bad och bloggar, äter gott och dricker gott, bloggar och badar och badar bubbelpool och bloggar lite. De flesta av oss har skadat sig idag. Markve har skadat sina glasögon. Och Peppen sitt skrev. Fast inte på samma sätt. För glasögon och skrev är som två skilda världar. Inte teveserien. Utan på riktigt. Vi kan konstatera att frukt inte är godis här heller. Och att vi inte kommer hinna basta. Om 8 minuter åker vi till Målilla säger Peppen och ler i mjugg. Sån är han. Kanske är frukt godis i Målilla. Men med största sannolikhet inte.

Det var allt från Gustavsviks bad, tänk att dom har en dator här. Gustavsvik - Sveriges Venedig.

/Peppen och Markve

Frukt är inte godis på turné

Nu kan man ju lätt få för sig att titeln på det här inlägget syftar på att frukt inte heller är godis när man åker på turné. Och det stämmer. Men det handlar också om att bloggens författare åker på Sverigeturné i fem dagar för att sprida bloggens budskap. Och för att sjunga kör. Men mest för att sprida budskapet.

Förhoppningsvis kommer man kunna följa våra eskapader här på bloggen. Kanske inte. Den som läser får se. Eller inte. Jag slutar här.

Eller här.

Provokationer

Det har kommit till min kännedom att våra läsare tycker att min och Markves blogg inte provocerar tillräckligt. Därför tänkte jag skriva lite om saker jag stör mig på, och förhoppningsvis provocerar det någon. Kanske till och med flera.

Om Matrix: Jag såg Matrix 2003 och tyckte inte den var så bra. Okej, jag såg den fyra år efter att den kom och allt var nytt och fräscht, men skitsamma, jag tycker fortfarande den var sådär. Jag skulle ge den en till chans häromdagen men då valde TV6 att visa Get Carter istället. Tough luck, Matrix. (By the way så resulterade sexans felvisning i flertalet riktigt irriterade kommentarer på deras hemsida. Har folk inga liv?)

Om vegetarianism: Jag respekterar verkligen vegetarianer (eller ja, verkligen var att ta i, men någorlunda i alla fall) men en sak jag stör mig på är att mycket vegetarisk mat ska se ut som kött. Varför det? Varför avstå kött men ändå vilja ha mat som ser ut som kött? Inte okej. Men fine, nästa gång jag beställer en stor blodig stek på restaurang så ska jag be att få den i form av en morot.

Om monarki: Jag är republikan. Live with it. (Notera här att jag skrev "it" istället för "me", det senare skulle jag inte vilja provocera någon till att göra.)

Om Facebookquiz: Sluta ta de jävla quizen. Snälla. Det är bara ett quiz som känns okej och det är "Vilken typ av ål är du?" mest för att det är så jävla dumt. "Vilken typ av selleri är du?" är också okej. Om det nu finns.

Om Two and a Half Men: När timmen är sen och man på TV visar Two and a Half Men tittar jag. Och jag uppskattar det. Men det betyder inte att jag på något sätt gillar Charlie Sheen. Martin Sheen däremot är som en starkt lysande stjärna på en i övrigt mörk familjehimmel. (Det där blev ju jättepoetiskt. Tummen upp, Per!)

Om getingar: När en geting flyger in i min lägenhet har jag ihjäl den. Sen släpper jag ut den. Den får helt enkelt skylla sig själv. Om jag skulle klämma in mig i ett getingbo skulle getingen garanterat inte släppa ut mig utan att skada mig.

När jag nu listar upp allt såhär inser jag att jag kanske lägger ner lite för mycket tid på att irritera mig över de här sakerna. Jag kanske borde gå och lägga mig istället. Så får det bli. Good night and good luck.

Ps. Spotify-listan är uppdaterad! Klicka på händerna till höger och lyssna! Ds

Foten

Nu var det ett tag sedan det hände något här. Varför? Jo så här är det: jag har stukat foten. Det kan tyckas vara en dålig ursäkt för att inte skriva blogginlägg men faktum är att jag till på köpet förlorade skrivförmågan. Jag försökte för ungefär en vecka sedan att författa ett inlägg, men det blev oläsligt. Resultat ses nedan:

Heåpt. Jojg msh r maåpke knsdfa akjbnf pog ein HANiE! Jep rtjsk ojkak hsje catbeonat, breka örkkaro hgsik? Beijheiah hen jfin igná jeb snfk io aoinf äofe ågjein åalendj ålen jbfpn lk fhe ajn? Joighs bkken jpoah kötrlå ioghn rodfn Peppen. Hakfe optg jgo juah ne bf ogje haopw vuda xpwå ngrin engnjeoine! "Hornfj sodfi ngia ålpogiarke". Horn gooth riuo kösj åoenf. Nepfatio ljko jofhan Hobg duisn qiun fahigb xopoz inebg. HJAME NFINE HDN LÖSINA OENBR!? Hår ien geron? Han sgnjb ifn biaur tuebfh hgrpaoe. Pantbj shbror tpabtpe. Hiarnsornl öloeinr åkol hurisbäk hakero!

Någon som har en idé om vad det kan ha varit jag försökte skriva? Nåja, jag är i alla fall återställd. (inte i foten dock, men skrivförmågan. Mer eller mindre.) Hejhej!

Trasiga kläder

Efter att ha vaknat upp ur koman som jag måste varit i då jag skrev senaste inlägget bestämde jag mig för att skriva om något betydligt mer värdsligt. Och kanske framförallt någonting som är sant. Och något som gjorde mig förbannad. Såhär var det:

För en dryg vecka sedan lämnade jag in min kavaj hos en skräddare i stan för att ändra om lite. Det är min gamla studentkostym så den har fram tills nu varit stor som ett hus. Hursomhelst. När jag igår hade hämtat kavajen märkte jag när jag kom hem att skräddaren hade råkat klippa ett hål i locket på ena fickan. Vafan?! Varför? På det stora hela blev jag ändå nöjd med ändringarna men jag kommer inte över det här hålet. Det är inget stort hål men det är ändå rätt störande. Jag hade inte blivit sur om de hade erkänt att de hade klippt ett hål men försökt laga det eller nåt. Men när de inte sa nånting känns det som att de försöker lura en. Inte okej. Det är ju som att en frisör skulle klippa en i örat och inte säga nåt. I och för sig skulle man väl känna om man blev klippt i örat men ni fattar liknelsen. Eller som att en taxi skulle köra en till fel ställe. Eller som att man på en restaurang skulle få potatis istället för ris. Alltså: det var ett jävligt dåligt utfört arbete. Dessutom var de inte ens trevliga.

Det här resulterar ju förstås i att jag måste gå tillbaka och säga att de har klippt hål på mina kläder och att jag inte gillar när det är hål på mina kläder. Pinsamt. För dem alltså.

Historien om bloggen (baserad på en sann historia)

Det här är ett så kallat oplanerat inlägg. Jag hade alltså inte tänkt skriva något men av någon anledning gör jag det ändå. Dumt tänker vissa, spännande säger andra men kanske är det framförallt dumspännande.

Vi börjar förstås med att härleda ordet blogg. Här går många bet då de har läst på Wikipedia att det är en förkortning av webblogg. Det är inte sant. För i så fall skulle det hetat bblogg. Och det gör det inte. Så därför kan jag direkt slå fast att det måste vara en medveten lögn. Men varför skulle någon vilja ljuga om en så enkel sak? tänker du. Därför att i bottnen av detta etymologiska träsk lurar en mörk, arg och smaskig hemlighet, säger jag.

Det var en kall februarimorgon i, vad vi idag kallar för, Stockholmstrakten någon gång i slutet av Vikingatiden. Vissa hävdar att det var -120 grader, men riktigt så kallt var det nog inte. Det var nog snarare runt -10-15 grader skulle jag säga. Men vad vet jag. En man kom gåendes över Östersjöns is iklädd bara långkalsonger. För han hade glömt att ta på sig resten. Han frös. (för övrigt var det så kallt att hela Östersjön hade frusit till is. Jo, det är SANT!) Mannen kom fram till ett hus, knackade på och sa: får man komma in, eller?. Det fick mannen. Han satt en lång stund och stirrade med tom blick in i lågorna som flammade i eldstaden. Till slut sa mannen att han var tvungen att gå vidare. Det gamla paret som hade släppt in mannen i sitt hus frågade varthän han skulle gå. Mannen svarade att han skulle sälja in en skitbra idé som han hade fått till Vikingakungen. Det gamla paret frågade vad det var och mannen svarade att om han berättade det för dem skulle han bli tvungen att döda dem. Det tyckte det gamla paret lät som en bra deal. Mannen berättade då att han hette Blogg Olsblogg och att hans idé var som en slags dagbok fast på internet förstås. Han kallade sin idé för Dagbok på internet. Då sa kvinnan att det kanske vore bättre att döpa uppfinningen till något som skulle göra att Blogg Olsbloggs namn skulle leva kvar i alla tider. Blogg föreslog att man skulle kalla den för Karl. Kvinnan föreslog Ols. Men då vaknade mannen i huset till och sa: Du ska kalla uppfinningen för Blogg! Mannen fortsatte sedan: Men frågan är hur man gör med patent på såna här grejer? Det är ju typ immaterial rätt eller nåt. Jag är tyvärr inte så haj på sånt. Olsblogg sa att han säkert skulle kunna klura ut nåt. Sen dödade han den gamla mannen och den gamla kvinnan. Deras gamla hund lät han dock leva och tänkte: hundar kan ju inte prata i alla fall så jag borde vara safe. Så fel han hade. Hunden snodde förstås patentet och tjänade sjukt mycket pengar på det hela. Hundens namn är dock fortfarande en väl bevarad hemlighet som jag får dela med mig av någon annan gång.

Detta var historien om hur ordet blogg kom till. Den sanna historien.

Det var allt för den här gången barn! Nästa gång ska vi prata om vad den första bloggen handlade om. Och hur man bloggade innan man hade internet. Och kanske, kanske om vad den där förbannade hunden hette.