Lyx i vardagen

Ibland kan jag stanna upp och bli fascinerad av hur glad man blir över de små sakerna i vardagen. När man kan lyxa till det bara lite. Inte överdrivet mycket, utan bara lite. Så att ett otränat öga inte kan avgöra om det är lyx eller om det bara är en vanlig vardagshändelse. Lyx är till exempel att beställa pizza mitt i veckan. Från den lokala kvarterskrogen. När jag var liten var att beställa pizza lyx. Typ helglyx. Men numera är det också vardagslyx. Det är ju till exempel sjukt lyxigt att ringa och beställa mat. Särskilt när någon svarar hur lång tid det kommer att ta. 

Det har hänt att jag ringer mig själv (jag har två telefoner) innan jag börjar laga middag och "beställer". Jag brukar svara att det tar en sådär 20-25 minuter. Sen när det har gått 40 minuter och maten fortfarande inte är klar så brukar beställarjag bli arg. Då brukar beställarjag be om kostnadsfri mat. Matlagarjag brukar bli irriterad och förklara hur mycket själ och hjärta som matlagarjag ändå har lagt ner på den måltid som beställarjag har beställt. Och att det maten kostar inte är särskilt mycket i jämförelse med den tid som matlagarjag lägger ned. "Nej" brukar beställarjag svara, "jag märker det, du lägger ju ner sjukt mycket tid på ingenting". Det kan fortsätta i flera timmar. Kan vara så att det helt enkelt ändå är bättre att beställa mat från någon annan. Då tar det garanterat 15 minuter-en kvart och man blir aldrig missnöjd.

Känns jävligt oklart varför det här skulle vara lyx i vardagen. Det kanske bara är vardag trots allt. Inlägget borde hetat "Vardagen". Men då hade ni å andra sidan inte läst såhär långt.